Feelgood som inte följer normen: Sju dagar med familjen

Julen må ha passerat för den här gången, men låt inte det avskräcka er från att läsa en bok som utspelas under den perioden. Inte när det handlar om en tänkvärd och underhållande feelgood som Sju dagar med familjen av Francesca Hornak. En bok som dessutom inte riktigt följer genrens norm.

Sju dagar med familjen av Francesca Hornak. Albert Bonniers förlag.

Olivia har precis kommit hem till Storbritannien efter att ha arbetat i ett epidemidrabbat land. För att vara säker på att hon inte har blivit smittad måste hon sitta i karantän i en vecka. Det gör hon med sina föräldrar och sin yngre syster på familjens lantställe.

Familjen har inte tillbringat så här mycket tid tillsammans på många år. Nu är de plötsligt helt utlämnade till varandra. Gamla mönster och oförrätter dyker genast upp. Samtidigt bär var och en av dem på en alldeles egen hemlighet som de inte vill avslöja för de andra.

Världen vägrar dock att hålla sig utanför deras karantäntillvaro. Och hemligheter har en tendens att avslöjas.

Det blir en julledighet utanför det vanliga för föräldrarna och systrarna. Kommer osämjan från det förflutna att ta över, eller kan hemligheterna föra dem samman igen?

Julböcker blivit en egen genre

För de flesta står det ett särskilt skimmer över julen. Man tänker sig mörka kvällar som lyses upp av gnistrande snö och en stjärnklar himmel. I all kyla och mörker blir hemmet en symbol för den varma, ombonade tryggheten. Där gör man fint, lagar festmat och får tid att umgås med dem som står en nära.

Ja, så kanske idealbilden ser ut i varje fall. Har verkligheten något gemensamt med den? Det finns nog lika många varianter av hur julen blir som det finns hem.

Men idealbilden leder också till att det finns en uppsjö av böcker som utspelas under julen. Jag kom först i kontakt med det via min syster som plockat upp specialgenren i England. Nu ser vi att både översättningar av utländsk litteratur och en del svenska romaner har kommit i bokhandlarna.

Sju dagar med familjen är ett bra exempel i genren. Den har det som behövs för att skapa julstämning, samtidigt som här finns dramatik vilken för handlingen framåt. Hornak har skapat en feelgood där mamma, pappa och deras två vuxna barn och deras inbördes relationer står i fokus.

Men boken har en twist på slutet som överraskade mig och som definitivt inte är vanlig i feelgood. Läs och upptäck vad som händer!

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Bra, förutsägbar feel good: Strandcaféet och Snöfall över Strandcaféet

När det gäller feel good kan det bli för mycket av det goda, min kvot när det gäller den här genren har fyllts för det närmaste halvåret nu. I alla fall feel good av den sorten som är border line chic lit och har stort fokus på kärlek och relationer, har en klumpig huvudrollsinnehavare, och som till stor del handlar om matlagning.

Just en sådan feel good är Strandcaféet och Snöfall över Strandcaféet. Huvudpersonen Evie är familjens svarta får och när hon ärver ett café i Cornwall efter sin älskade moster så tror ingen i familjen att hon ska klara av att sköta det. Alla råder henne att sälja, men trots att ingen tror på henne och på att hennes pojkvän och familj finns i Oxford bestämmer hon sig för att satsa på caféet. Hon bryter upp och flyttar till Englands västligaste del. Men det är inte lätt att börja om från noll, och hon ställs inför utmaningar både när det gäller caféet och privatlivet.

Evie lyckas göra succé. Caféet blomstrar och hon hittar en ny kärlek. Det är utgångspunkten till uppföljaren, Snöfall över Strandcaféet, som utspelar sig under jul. Men såklart innehåller även den här boken kärleksbekymmer, familjegräl och andra slags motgångar.

Förutsägbart – men bra feel good

Min mättnad på den här typen av böcker ska dock inte påverka min uppfattning om de här specifika böckerna. Strandcaféet och Snöfall över strandcaféet är bra böcker, men de bjuder på intet nytt. De förutsägbara, men det är kanske just det som gör dem till bra feel good.

Liv som vänds upp och ned, trassliga kärleksrelationer, och pittoreska miljöer. Lucy Diamond bjuder på alla ingredienser för mysig läsning och levererar bra feel good. Det här är det första jag har läst av henne, och jag kommer läsa fler av hennes böcker i framtiden.

Andrea__

Skrivet av Andrea

Läser allt som intresserar, vilket är det mesta. Tycker att all sorts litteratur fyller en funktion och att det inte finns någon litteratur som är finare än någon annan.

Sökandet efter ett liv som flytt: Madeleine F

En kvinna som inte riktigt hittat sin egen väg i livet blir uppslukad av en total främlings liv. Genom små ledtrådar börjar Hanna nysta i den mystiska Madeleine F:s liv. Men varför gör hon det? För att skjuta upp besluten om vad hon själv ska göra? För att hon ser likheter mellan sig själv och Madeleine F?

Madeleine F av Lena Einhorn. Natur & kultur, 2016.

Lena Einhorn har skapat en pusseldeckare med många bottnar i Madeleine F. Det är en bok som fångar mitt intresse men inte riktigt lyckas beröra mig.

Märklig radannons starten på jakten efter Madeleine F

Hanna har abrupt avslutat sina studier på Konstfack och ska istället gå en författarkurs. Första gången läraren ställer sig inför klassen ger han dem ett uppdrag. Alla ska utgå från samma tema och skapa sitt eget verk kring det.

Han håller upp ett antal gula lappar, det är åtta år gamla radannonser från en gratistidning. I annonserna erbjuder ”Madeleine F” sina tjänster. Men det är något konstigt med dem. För denna Madeleine F säger sig kunna hjälpa till med allt från lektioner i balett, piano och språk till tjänster som ingenjör och städhjälp.

Hur kan en enda person ha specialkunskaper i så många olika ämnen? Och om man har dessa kunskaper, varför erbjuds då också städhjälp?

Eleverna griper sig an projektet med iver. Alla utom Hanna som tycker att det hela är affekterat och ett intrång i en människas integritet. Men Hanna kan inte stå emot. Gåtan Madeleine F griper tag i henne och nästan mot sin vilja börjar hon göra efterforskningar i vem denna människa är och vad som lett fram till de märkliga radannonserna.

Om vår fascination för andra människors liv

Madeleine F är en roman som tar upp många brännaktuella teman. Här finns till exempel det individualistiska idealet där vi alla ska leva vår dröm. Men vad ska man göra om man brinner för många olika saker? Eller inte brinner för något särskilt? Då är beslutsångesten ett faktum.

Vi möter också den typiske kulturmannen i Einhorns roman. Det är en pedagog som Hanna omedelbart känner antipati för. Hon kan inte förstå varför alla svärmar kring honom. Men kanske var han inte riktigt en så egenmäktig charlatan som Hanna först trodde.

I romanen möter vi också vår fascination för andra människors liv och hemligheter. Där veckotidningar ensamma stod för människans aptit på skvaller och skandaler har de nu kompletterats med nätversioner, sociala media och bloggar. Vår lust efter en fönsterglugg in i andra människors liv har utökats från celebriteter till att också inkludera bekantskapskretsen vars utvalda ögonblick vi kan se på Instagram och Facebook.

Det finns alltså mycket intressant i Madeleine F. Problemet för min del är att trots att Madeleines livsöde rullas upp bit för bit, vilket leder till ett spänningsmoment, och trots att det är tragiskt, så griper historien aldrig tag i mig.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Min topp tio 2018: Andreas lista

Jag läste så många bra böcker under 2018 och är nöjd när jag konstaterar att alla de som hamnade på min topp tio-lista är sådana som har gjort stort avtryck och som jag kommer tänka på en lång tid framöver. Det är böcker som jag kommer rekommendera andra att läsa, då jag blir ombedd om boktips.

De här böckerna tyckte jag bäst om av de jag läste under 2018:

  1. Ormen i Essex av Sarah Perry
  2. Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò
  3. En man som heter Ove av Fredrik Backman
  4. Och sen var hon borta av Lisa Jewell
  5. Änkan av Fiona Barton
  6. Bakom stängda dörrar av B A Paris
  7. Floden om natten av Erica Ferencik
  8. Färgen på drömmar av Ruta Sepetys
  9. Ylvas bok av Maria Gustavsdotter
  10. Silvervägen av Stina Jackson

En man som heter Ove var den första boken jag läste ut. Den hade jag liggande på soffan, alltid till hands då jag ammade min son och han somnade på min arm. Bakom stängda dörrar sträckläste jag under ett par mörka nätter. Det tog tid innan jag fångades in av storyn men sedan var jag hooked. Stanna hos mig gjorde ett extra stort intryck eftersom berättelsen kretsar kring föräldraskap och jag själv var nybliven mamma. Och sedan var hon borta läste jag ut under ett par varma sommarkvällar, på en hotellbalkong i Kristianstad. Änkan, Floden om natten och Silvervägen är några av alla de ljudböcker jag lyssnat på under alla barnvagnspromenader. Just dessa böcker gjorde att jag tog extra långa rundor då de bjöd på spänning och massor av cliff hangers.

I slutet av januari är jag tillbaka på jobbet igen. Föräldraledigheten är över och det ska bli spännande att se hur min läsning påverkas av det. Men jag ser fram emot andra läsupplevelser som lämnar andra slags minnen under 2019.

Andrea__

Skrivet av Andrea

Läser allt som intresserar, vilket är det mesta. Tycker att all sorts litteratur fyller en funktion och att det inte finns någon litteratur som är finare än någon annan.

2018 års bästa: Marikas lista

Så är det dags igen! Ett litet retrospekt över 2018 års bästa böcker. Som vanligt handlar det inte om en topplista över utgivningen under året utan min egen lista över de böcker jag läst och som stannat kvar i minnet.

Romaner
Fakta

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Tonåringar, kärlekstörst och slaktade människor: Flickorna

Genom otaliga filmer, böcker och tidningsartiklar har Charles Mansons sekt och de gruvliga mord de utförde i 1960-talets Kalifornien stannat kvar i våra medvetanden 50 år efter att det hände. Det är dessa händelser som Emma Clines debutroman Flickorna grundas på. Här går vi rakt in i den varma amerikanska sommaren, när ungdomen skulle göra upp med den sippa medelklassens vuxna genom att låta kärleken och drogerna flöda.

Flickorna av Emma Cline. Natur & kultur, 2016.

Men vad händer när man söker bekräftelse och kärlek och samtidigt avskyr de som vill styra en? Vad händer när man tappar fotfästet och människorna omkring en verkligen är helt rubbade?

Jag dras in i den drömska men samtidigt mycket prosaiska historien om Evie, vars idoldyrkan av Suzanne drar in henne i kretsen kring den karismatiske Russell. Sällan har jag stött på en roman som ger en så tydlig bild över den tid den utspelas i och som också ger en bild över hur det är att växa upp.

Karismatisk ledare – brutala mord

Evie Boyd är fjorton år och väntar på att börja på internatskola efter sommarlovets slut. Hemma är skilsmässan ett faktum. Bästa vännen vill bara göra skönhetskurer för att vara redo för den stora kärleken. Evie väntar på att något ska hända, hon är redo för mer!

En dag i parken fångas hennes intresse av en grupp flickor som kommer gående. Trots att de är smutsiga, sjabbiga och letar mat i containrar väcks Evies intresse. För de är också vackra och orädda. Och de har en gemenskap som lyser igenom.

Genom en slump (eller är det verkligen en slump?) möter hon lite senare Suzanne som är ledare för gruppen av flickor. Det visar sig att Suzanne bor på en ranch utanför staden. Detta är ett hippiekollektiv som leds av Russell. Runt denne karismatiske man rör sig flickorna som insekter runt ett ljus. Och ja, de kommer att bränna sig.

För Evie är det ändå Suzanne som är dragningen dit. Och Suzanne verkar långsamt leda henne in i kretsen. Men har Suzanne Evies bästa för ögonen?

När Russell drabbas av en besvikelse och vill ha hämnd är Flickorna genast redo att agera för att hämnas sin store ledare. Och de brutala mord på helt oskyldiga människor som chockar USA är ett faktum.

Mannen i fokus – då som nu

Emma Cline väver en tydlig och förtätad bild av Kalifornien 1969. Medelklassens ideal med välskötta hem och barbecues i trädgården ställs mot kollektivets smuts och fester kring lägereldar.

I romanen varvas den vuxna Evies liv med hennes upplevelser som tonåring. Det som slår mig är hur maktbalansen mellan män och kvinnor porträtteras. Emma Cline framställer en värld som inte förändrats på femtio år; då som nu står mannen i centrum. Kvinnan fogar sig för att få hans gillande medan hon låtsas som om hon inte alls har problem med detta tillstånd, allt för att upprätthålla självrespekten.

Är det verkligen så? Nja, verkligheten är mer nyanserad. Visst har utvecklingen gått framåt. Men här finns en kärna av sanning.

En annan sak som slår mig är hur abrupt historien slutar. När Evie gått igenom sina minnen från denna intensiva sommar och berättar om sitt liv efter att hon lämnat hippiekollektivet, tar det bara några minuter.

Först blir jag irriterad och störd av detta. Sedan inser jag: sommaren var Evies defining moment. Det som påverkat hela hennes liv. Och när det var över, blev det bara vardag kvar. Inget kan mäta sig med sommarens känslostormar och dramatiska händelser.

Evie frågar sig själv hur väl hon förvaltat det liv hon fått. Något jag tror alla över en viss ålder gör.

Flickorna är en bok som går under huden och berör. Jag rekommenderar den!

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Förutsägbar men läsvärd feel good: Flytten till Cornwall

Trots att det känns som om jag har läst den här boken förut, och den därför är förutsägbar, tänker jag på den långt efter att jag har läst ut den. Brittiska landsbygden, kärlek och relationer, och gamla hus som sitter på hemligheter. Det är upplagt för bra feel good.

Flytten till Cornwall av Liz Fenwick. Norstedts, 2017.

38-åriga konstnären Maddie Hollis blir änka samtidigt som hon ärver ett hus i Cornwall efter en kvinna hon inte känner. Hon beslutar sig för att ta vara på arvet och lämnar sitt liv i London i förhoppning om att flytten till Cornwall ska ge henne och hennes tonåriga styvdotter Hannah en ny start.

Trevenen, som huset heter, är en vacker men förfallen byggnad med urgamla anor. Och i stort behov av renovering. Maddie har inte några pengar, eftersom hon inte kunnat måla under den långa tid då hon hand om sin man då han låg för döden. Medan Hannah gör livet surt för dem båda och drömmer om att få flytta tillbaka till London så fort som möjligt, börjar Maddie intressera sig för Trevenen. Hon hittar foton och ett gammalt släktträd, och hon upptäcker generationer av tidigare husägare, kvinnor som hon känner sig besläktad med.

Samtidigt som hon försöker få ordning på huset letar hon vidare i dess historia. Sakta börjar ett nytt liv ta form, med vänner och en vardag i långsammare tempo än det i London. Men ju mer Maddie får reda på om Trevenens tidigare ägare och ju mer relationen med Hannah blir allt sämre avslöjas fler och fler hemligheter, tills allt ställs på sin spets.

Har läst detta förut – men en bra feel good

Flytten till Cornwall är på många sätt identisk med Jojo Moyes Toner i natten. Kreativ kvinna mitt i livet som blivit änka, som av ekonomiska skäl tvingas lämna London för ett fallfärdigt hus på den brittiska landsbygden. Barn som längtar tillbaka till gamla livet i storstaden. En attraktiv granne som hjälper till med renoveringen. Det är lätt att se hur historien kommer utveckla sig, men trots att det känns som om jag har läst den här boken förut kan jag inte låta bli att läsa vidare. Den är bra. Det är uppenbarligen ett bra upplägg för en välskriven feel good.

Andrea__

Skrivet av Andrea

Läser allt som intresserar, vilket är det mesta. Tycker att all sorts litteratur fyller en funktion och att det inte finns någon litteratur som är finare än någon annan.

Tänk om … tsarens dotter överlevde

När den ryska revolutionen ledde till att tsarfamiljen Romanov avrättades var det slutpunkten för en familjs envälde där tsarens dåliga beslut lett till ofantligt lidande för en hel befolkning.

Tsarens dotter av Gill Paul. LB förlag, 2018.

Att avrätta människor, i detta fall även barn, går emot våra principer om mänskliga rättigheter. Sättet Romanov behandlades när bolsjevikerna tog makten och det utdragna blodiga sätt de dödades på väcker avsky.

Men vi kan heller inte glömma att det fanns orsaker till hatet mot Romanovs. Miljontals människor svalt, männen hade skickats ut i första världskriget utan ordentlig utrustning och i många fall med oskickliga befälhavare.

Det är den bakgrund man behöver ha med sig när man läser Gill Pauls roman Tsarens dotter. Detta är en tragisk kärlekshistoria vars styrka är författarens lek med tanken ”tänk om inte alla i tsarfamiljen dog”. Här nämns Romanovs ansvar för den ryska befolkningens lidande bara i förbifarten. Kärlekshistorien väger vanskligt på rätt sida om gränsen till det klichéartade.

Ryska revolutionen sätter spår in i framtiden

2016. När en brittisk journalist vill få lugn och ro och komma långt ifrån sin otrogne make blir arvet från hennes gammelmorfar Dmitri till hjälp. Denne okände släkting har lämnat en stuga i vildmarken till henne. Hon åker dit på en lång semester och renoverar huset. Men snart blir hon nyfiken på Dmitri. Varför pratar ingen i familjen om honom? Och vad var hans bakgrund?

1917. Officeren Dmitri ligger sårad på sjukhus och har turen att bli omhändertagen av tsarens dotter Tatiana som gör lättare arbete där. En förälskelse spirar mellan dem. Men utanför deras bubbla pågår första världskriget och landet omvälvs av ryska revolutionen.

När tsaren avsätts blir familjen Romanovs öde mycket osäker. De tillfångatas och flyttas till Sibirien för att tsartrogna inte ska kunna befria dem. Men Dmitri drivs av sin kärlek för Tatiana och följer efter för att kunna undsätta dem.

Dessa händelser under ryska revolutionen kommer att sätta spår i många människors framtida öden.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Geni och despot – Ingmar Bergmans hushållerskas berättelse

Att alla människor har både goda och dåliga sidor vet vi. Men vad händer när en människa geniförklaras och hans omgivning underdånigt följer hans minsta nyck? När ingen vågar sätta gränser då hans dåliga sidor tar över? Anita Haglöf lärde känna Ingmar Bergman när hon jobbade i Dramatens reception. Hon jobbade sedan under åtta år som hans hushållerska, både i hans hem i Stockholm och på Fårö. Hon fick på nära håll se de olika facetterna i hans personlighet; geniet på Dramaten, den ensamme och ångestfyllde gamle mannen och despoten som totalt styrde hennes liv. I Jag var Ingmar Bergmans hushållerska skriver Anita Haglöf tillsammans med Håkan Lahger ner sin historia.

Jag var Ingmar Bergmans hushållerska av Anita Haglöf & Håkan Lagher. Lind & co, 2018.

Anita Haglöf vann Ingmar Bergmans förtroende när hon, vid sidan av sitt jobb i Dramatens reception, började ge zonterapi till Dramatens personal. När Bergmans hustru Ingrid gick bort behövde han någon som tog hand om hans hem. Anita hade då misslyckats med att vara egenföretagare och såg anställningen som något tryggt.

Men det visade sig att Bermans och Haglöfs relation skulle bli mycket destruktiv för henne. Bergman ville ha sitt hem på ett visst sätt och detaljstyrde allt ifrån matvaror och bäddning.

Haglöf visste aldrig hur hon skulle bemötas; med vänlighet eller aggressivitet. Hon kunde heller aldrig i förväg räkna ut vad som skulle trigga hans ilska och elakhet. Det gjorde att Haglöf ständigt levde under press.

Om makt och underkastelse

Ingmar Bergman är den klarast lysande stjärnan på den svenska film- och teaterhimlen och är internationellt erkänd. Det har alltså skrivits spaltmeter om hans yrkesliv. Privatlivet var trassligt med många kvinnohistorier, olika barnkullar och analyserande av barndomen. I stort har dock Bergmans person behandlats med respekt grundad på hans yrkesgärning.

När Anita Haglöf nu berättar sin historia kommer en annan sida av Bermans personlighet fram. För läsaren blir det tydligt att kombinationen geni som alltid får som han vill och tjänarinna med icke-intellektuella arbetsuppgifter och dålig självkänsla är synnerligen dålig.

Det som lyser fram i historien är att Haglöf konstant tassar på tå, försöker göra Bergman nöjd och börjar förakta sig själv för detta. Hon kämpar för att behålla sin värdighet medan Bergman, vars hem hon arbetar i, vill ha allt på sitt sätt och ser henne enbart som ett redskap för att nå det.

Jag hoppas att den bild av arbetsgivare-arbetstagare som lyser fram hör till det förgångna. Meetoo-rörelsen hade definitivt haft en hel del att säga om Bergman.

Haglöf själv säger att hon berättar sin historia för att kunna bearbeta den och komma vidare. Vi behöver ha med oss att det är hennes perspektiv som kommer fram, Bergman har ingen talan. Men boken är ingen skvallerbok, ger inget sken av att vilja svartmåla en känd person.

För mig är detta en tragisk berättelse om makt och underkastelse där ingen av dramats två karaktärer mår bra av sin inbördes relation.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Den ofattbara rättsrötan

Det är svårt att förstå det. Vi är så vana vid att lita till att domstolsförhandlingar grundas på bevisning och att domarna är opartiska. Men så påminns vi om hur det är när domslut grundas på vad makten vill, när vänskap och överenskommelser bakom kulisserna avgör människors öden även när den lilla människan har lagen på sin sida mot makthavare inom politik, polis och rättsväsendet.

Domardansen av Lena Ebervall & Per E Samuelson. Piratförlaget, 2018.

Det har blivit juristparet Lena Ebervalls och Per E Samuelsons signum att belysa sådana orättvisor. De går tillbaka i den svenska historien. Men som läsare förföljer mig tvivel efter att ha läst deras böcker. Idag, i vårt demokratiska samhälle där alla människor ska ha lika värde, är det helt säkert att denna rättsröta inte har någon plats?

I höst utkom Domardansen av Ebervall och Samuelson. Här går vi rakt in i maktens korridorer där en slösaktig bohem ställs mot en välrenommerad domare.

Den lilla människans kamp

Det började med en uppslitande skilsmässa där hustrun till slut begärde att maken skulle omyndigförklaras så att hustrun inte gick miste om underhåll från honom.

Så kom den rike konstnären Gustaf Unman i rådman Lundquists våld. Rådmannen skulle ta hand om Unmans affärer. Och det gjorde han med besked. Snart hade rådmannen tillskansat sig Unmans lösöre och sett till att inkomster från Unmans fastigheter inte alls kom denne till godo. Rådmannen däremot fick det bara bättre och bättre!

Snart var karusellen igång där Unman om och om igen begär tillgång till sin egen egendom och visar på rådmannens förskingring. Men ingen vill tro honom.

Inte skulle väl en rådman kunna bete sig på det viset? Inte kan vi låta en inkarnation av lag och rätt hängas ut som brottsling? Inte kan vi låta skandalen brisera? Nej, om och om igen vägrar svenska rättsinstanser att göra en rättvis bedömning av det som skett. Allt för att skydda de egna.

Under tjugo år pågår kampen mellan den lilla människan och Sveriges makthavare.

En del av det förgångna?

Lena Ebervall och Per E Samuelsons böcker om historiska rättsfall är alltid intressanta. De målar upp ett Sverige som nu hör till det förgångna; där bilar var en modernitet tillhörande de förmögna, där hushållerskor bodde hos familjen de tjänade och där man bockade och bugade för överhögheten.

Man får väl hoppas att böckerna också visar hur det var förr i tiden vad gäller rättssäkerhet. Men är det så? Vi möts med jämna mellanrum av rubriker som säger att dömda brottslingar visat sig vara oskyldiga. Kanske har de suttit många år i fängelse, släpps till slut fria och får skadestånd av staten.

Jag hoppas att dessa nutida fall handlar om svårigheten att väga bevis och inte av den typ av maktmissbruk som Ebervall och Samuelson beskriver. Jag är ändå rädd att människor bedöms olika i domstolarna beroende på bakgrund och klasstillhörighet.

Domardansen är intressant men det som beskrivs är ibland så upprörande att det blir jobbigt att fortsätta läsa. Det är en klassisk historia om den lilla människan som helt körs över av människor med makt.

Ibland blir historien lite långdragen då författarna beskriver varje vindling i det komplicerade fallet. Det blir omöjligt för mig att hålla koll på alla instanser som motvilligt tar sig an Unmanfallet. Å andra sidan visar det hur hopplöst det var att kämpa emot systemet.

Något verkar ha hänt på 1950-talet. Kanske var det då den stora brytpunkten skedde, då alla faktiskt blev lika inför lagen, oavsett om man var en kufisk konstnär eller en rådman i Stockholm?

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.