Historien om Metta Fock fångade mig när jag läste Ann Rosmans bok Mercurium, och sedan jag läste ut boken för några månader sen har jag burit med mig hennes öde. Det är en fascinerande berättelse om en kvinna som anklagades för att ha giftmördat sin man och två av sina barn, och blev dömd att som första, och enda, kvinna att sitta fängslad på Carlstens fästning.

I Mercurium varvar Rosman berättelsen om Metta Fock med en fiktiv historia som utspelar sig i nutid. Jag var så nyfiken på hur Ann Rosman hade genomfört sin research i sitt arbete med boken och hur mycket som är baserat på sanning och vad som är påhittad, att jag kontaktade henne. Här är hennes berättelse om hur boken Mercurium kom till.

Hur fick du höra talas om Metta första gången?
– Första gången jag fick höra talas om Metta Fock var via kommendant Eiwe Svanberg som guidade runt mig på Carlstens fästning i Marstrand, där både han och jag bor. Fast Eiwe bor innanför murarna i Kommendantshuset byggt 1775 och där, i rum nummer 9 på andra våningen, satt Metta Fock fängslad. Från det att hon kommer till ön den 2 januari 1806 och tills … Nej, mer skall jag nog inte säga.

Vad fick dig att fastna för hennes berättelse?
– Allt. Men framförallt det faktum att hon är den enda kvinnliga fånge som suttit på Carlstens fästning i Marstrand. Carlsten är ett uttalat mansfängelse. Varför i herrans namn sätter man då en kvinna där? Visserligen helt isolerad och utan kontakt med de andra fångarna, men ändå. En adelsdam dessutom. Hur kommer det sig?

Hur väcktes idén till Mercurium?
– Alla mina böcker baseras ju på Marstrandshistoriken på ett eller annat sätt. Jag hade klurat på hur jag skulle berätta om Carlstens fästning för det finns så många fascinerande levnadsöden bland fångarna. Men Metta står för sig. Och en adelsdam som fråntas papper och penna och istället broderar en nådeansökan i korsstygn, en brodyr som finns bevarad på Nordiska Museet i Stockholm, allt det gjorde att historien kom nära mig. Att det finns ett fysiskt föremål kvar som hon hållit i sin hand, att jag kunde gå och sätta mig i hennes cell. Just att kunna ta på föremål och gå till en plats betyder mycket för mig när historien växer fram. Jag kunde se hur mycket ljus det kom in i rummet som vetter mot norr till exempel och utsikten är densamma nu som då – muren och en bit himmel.

– Jag borde säga något om titeln också – Mercurium är det gamla allmogenamnet för arsenik och det var genom Mercurium man menade att hon hade giftmördat familjen.

Hur har din research gått till? Och hur mycket av boken är baserat på sanning och hur mycket är påhittat?
– Det allra mesta är dessvärre helt sant. Jag har naturligtvis gjort mina tolkningar utifrån de dokument (och det har varit många!) som jag haft, men jag har försökt att vara ”sann” mot historien. Man har ett ansvar när man berättar om någon som levt och verkat på riktigt.

– Från början visste jag i princip bara att Metta suttit på Carlsten misstänkt för giftmord på man och två av familjens fyra barn samt att hon broderat en nådeansökan i korsstygn. Men det fanns en bok, ”Trefalt mord”, skriven på 1960-talet av advokaten Yngve Lyttkens (gift med Alice Lyttkens). Perfekt tänkte jag, research är redan gjord. Sällan har jag haft så fel. Efter att ha läst Lyttkens bok stod jag med än fler frågor och kontaktade släktforskare Birgitta Abrahamsson. Det var några personer som betedde sig så märkligt och jag ville förstå varför, så jag bad Birgitta ge mig mer kött på benen och ta reda på vilka de var. Under tiden ringde jag Riksarkiv och Landsarkiv, vet inte hur många timmar jag lagt i telefonen med dem, för att få fram all dokumentation kring Metta och hennes rättssak.

– Till slut satt jag med en rejäl hög papper från Mettas många rättegångar. Undan för undan kröp hon under huden på mig och jag tog bilen och körde till hennes hemtrakter. Gick på hennes stigar. Besökte hennes gamla gård Lilla Gisslared och hörde vattnet porla intill. Så måste det låtit även på hennes tid, tänkte jag. Tillsammans med släktforskaren Birgitta tittade jag på människorna kring Metta, rättegångsprocesserna där fakta förvanskas och förvrängs, men intressantast var det mönster av blodsband som visade sig. Mettas avlidne makes släktingar bildade ett finmaskigt nät och satt på mäktiga positioner, bland annat som häradshövdingar, och nådde hela vägen upp till hovet. De hade stor möjlighet att påverka och lägga sig i. Vilket jag hävdar att de också gjorde.

– Det hela kändes som en oerhört tung och ledsam historia – en mor som mister sina barn och därefter anklagas för att ha tagit livet av dem. Jag frågade Birgitta om det möjligtvis kunde finnas några nu levande släktingar till Metta. Birgitta återkom med en lista och tillsammans körde vi den mot Eniros gula sidor. En person stod ut lite extra, det skiljde nämligen 200 år och 2 dagar mellan hennes födelsedag och Mettas. Det var en Cecilia boende i Stockholm. Det var som om någon stod och pekade och sa ”ring henne”. Så jag ringde och hon hade ingen aning om varken historien eller släktskapet. Metta är Cecilias farmors farmors farmor. Första gången vi sågs var passande nog på Nordiska Museet som lovat att plocka fram Mettas brodyr och visa den för oss.

– Cecilia, som aldrig hade varit i Marstrand, har varit här flera gånger nu. Första gången minns jag särskilt eftersom hon satt länge uppe i Mettas cell. Och tillsammans har vi kört runt i hennes hemtrakter i hjärtat av Västergötland. Allt framforskat material har jag lämnat till Cecilia som är intresserad och söker vidare. Det känns fint.

Vad tror du: var hon skyldig eller inte?
– Jag tror att hon var oskyldig, jag hade nog haft svårt att skriva Mercurium annars. Jag hoppas min bok blir en form av sen upprättelse, att släkten nu åter talar om henne känns extra fint. Kanske sitter hon i sin himmel och ”ser” det. Om inte annat har hon fått en alldeles särskild plats i mitt hjärta och förhoppningsvis i hjärtat hos den som läser boken. Greppet som hon kopplat om mig kommer nog alltid finnas kvar och vänskapen med Cecilia är något jag verkligen värdesätter.