Tänk om … tsarens dotter överlevde

När den ryska revolutionen ledde till att tsarfamiljen Romanov avrättades var det slutpunkten för en familjs envälde där tsarens dåliga beslut lett till ofantligt lidande för en hel befolkning.

Tsarens dotter av Gill Paul. LB förlag, 2018.

Att avrätta människor, i detta fall även barn, går emot våra principer om mänskliga rättigheter. Sättet Romanov behandlades när bolsjevikerna tog makten och det utdragna blodiga sätt de dödades på väcker avsky.

Men vi kan heller inte glömma att det fanns orsaker till hatet mot Romanovs. Miljontals människor svalt, männen hade skickats ut i första världskriget utan ordentlig utrustning och i många fall med oskickliga befälhavare.

Det är den bakgrund man behöver ha med sig när man läser Gill Pauls roman Tsarens dotter. Detta är en tragisk kärlekshistoria vars styrka är författarens lek med tanken ”tänk om inte alla i tsarfamiljen dog”. Här nämns Romanovs ansvar för den ryska befolkningens lidande bara i förbifarten. Kärlekshistorien väger vanskligt på rätt sida om gränsen till det klichéartade.

Ryska revolutionen sätter spår in i framtiden

2016. När en brittisk journalist vill få lugn och ro och komma långt ifrån sin otrogne make blir arvet från hennes gammelmorfar Dmitri till hjälp. Denne okände släkting har lämnat en stuga i vildmarken till henne. Hon åker dit på en lång semester och renoverar huset. Men snart blir hon nyfiken på Dmitri. Varför pratar ingen i familjen om honom? Och vad var hans bakgrund?

1917. Officeren Dmitri ligger sårad på sjukhus och har turen att bli omhändertagen av tsarens dotter Tatiana som gör lättare arbete där. En förälskelse spirar mellan dem. Men utanför deras bubbla pågår första världskriget och landet omvälvs av ryska revolutionen.

När tsaren avsätts blir familjen Romanovs öde mycket osäker. De tillfångatas och flyttas till Sibirien för att tsartrogna inte ska kunna befria dem. Men Dmitri drivs av sin kärlek för Tatiana och följer efter för att kunna undsätta dem.

Dessa händelser under ryska revolutionen kommer att sätta spår i många människors framtida öden.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Geni och despot – Ingmar Bergmans hushållerskas berättelse

Att alla människor har både goda och dåliga sidor vet vi. Men vad händer när en människa geniförklaras och hans omgivning underdånigt följer hans minsta nyck? När ingen vågar sätta gränser då hans dåliga sidor tar över? Anita Haglöf lärde känna Ingmar Bergman när hon jobbade i Dramatens reception. Hon jobbade sedan under åtta år som hans hushållerska, både i hans hem i Stockholm och på Fårö. Hon fick på nära håll se de olika facetterna i hans personlighet; geniet på Dramaten, den ensamme och ångestfyllde gamle mannen och despoten som totalt styrde hennes liv. I Jag var Ingmar Bergmans hushållerska skriver Anita Haglöf tillsammans med Håkan Lahger ner sin historia.

Jag var Ingmar Bergmans hushållerska av Anita Haglöf & Håkan Lagher. Lind & co, 2018.

Anita Haglöf vann Ingmar Bergmans förtroende när hon, vid sidan av sitt jobb i Dramatens reception, började ge zonterapi till Dramatens personal. När Bergmans hustru Ingrid gick bort behövde han någon som tog hand om hans hem. Anita hade då misslyckats med att vara egenföretagare och såg anställningen som något tryggt.

Men det visade sig att Bermans och Haglöfs relation skulle bli mycket destruktiv för henne. Bergman ville ha sitt hem på ett visst sätt och detaljstyrde allt ifrån matvaror och bäddning.

Haglöf visste aldrig hur hon skulle bemötas; med vänlighet eller aggressivitet. Hon kunde heller aldrig i förväg räkna ut vad som skulle trigga hans ilska och elakhet. Det gjorde att Haglöf ständigt levde under press.

Om makt och underkastelse

Ingmar Bergman är den klarast lysande stjärnan på den svenska film- och teaterhimlen och är internationellt erkänd. Det har alltså skrivits spaltmeter om hans yrkesliv. Privatlivet var trassligt med många kvinnohistorier, olika barnkullar och analyserande av barndomen. I stort har dock Bergmans person behandlats med respekt grundad på hans yrkesgärning.

När Anita Haglöf nu berättar sin historia kommer en annan sida av Bermans personlighet fram. För läsaren blir det tydligt att kombinationen geni som alltid får som han vill och tjänarinna med icke-intellektuella arbetsuppgifter och dålig självkänsla är synnerligen dålig.

Det som lyser fram i historien är att Haglöf konstant tassar på tå, försöker göra Bergman nöjd och börjar förakta sig själv för detta. Hon kämpar för att behålla sin värdighet medan Bergman, vars hem hon arbetar i, vill ha allt på sitt sätt och ser henne enbart som ett redskap för att nå det.

Jag hoppas att den bild av arbetsgivare-arbetstagare som lyser fram hör till det förgångna. Meetoo-rörelsen hade definitivt haft en hel del att säga om Bergman.

Haglöf själv säger att hon berättar sin historia för att kunna bearbeta den och komma vidare. Vi behöver ha med oss att det är hennes perspektiv som kommer fram, Bergman har ingen talan. Men boken är ingen skvallerbok, ger inget sken av att vilja svartmåla en känd person.

För mig är detta en tragisk berättelse om makt och underkastelse där ingen av dramats två karaktärer mår bra av sin inbördes relation.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Den ofattbara rättsrötan

Det är svårt att förstå det. Vi är så vana vid att lita till att domstolsförhandlingar grundas på bevisning och att domarna är opartiska. Men så påminns vi om hur det är när domslut grundas på vad makten vill, när vänskap och överenskommelser bakom kulisserna avgör människors öden även när den lilla människan har lagen på sin sida mot makthavare inom politik, polis och rättsväsendet.

Domardansen av Lena Ebervall & Per E Samuelson. Piratförlaget, 2018.

Det har blivit juristparet Lena Ebervalls och Per E Samuelsons signum att belysa sådana orättvisor. De går tillbaka i den svenska historien. Men som läsare förföljer mig tvivel efter att ha läst deras böcker. Idag, i vårt demokratiska samhälle där alla människor ska ha lika värde, är det helt säkert att denna rättsröta inte har någon plats?

I höst utkom Domardansen av Ebervall och Samuelson. Här går vi rakt in i maktens korridorer där en slösaktig bohem ställs mot en välrenommerad domare.

Den lilla människans kamp

Det började med en uppslitande skilsmässa där hustrun till slut begärde att maken skulle omyndigförklaras så att hustrun inte gick miste om underhåll från honom.

Så kom den rike konstnären Gustaf Unman i rådman Lundquists våld. Rådmannen skulle ta hand om Unmans affärer. Och det gjorde han med besked. Snart hade rådmannen tillskansat sig Unmans lösöre och sett till att inkomster från Unmans fastigheter inte alls kom denne till godo. Rådmannen däremot fick det bara bättre och bättre!

Snart var karusellen igång där Unman om och om igen begär tillgång till sin egen egendom och visar på rådmannens förskingring. Men ingen vill tro honom.

Inte skulle väl en rådman kunna bete sig på det viset? Inte kan vi låta en inkarnation av lag och rätt hängas ut som brottsling? Inte kan vi låta skandalen brisera? Nej, om och om igen vägrar svenska rättsinstanser att göra en rättvis bedömning av det som skett. Allt för att skydda de egna.

Under tjugo år pågår kampen mellan den lilla människan och Sveriges makthavare.

En del av det förgångna?

Lena Ebervall och Per E Samuelsons böcker om historiska rättsfall är alltid intressanta. De målar upp ett Sverige som nu hör till det förgångna; där bilar var en modernitet tillhörande de förmögna, där hushållerskor bodde hos familjen de tjänade och där man bockade och bugade för överhögheten.

Man får väl hoppas att böckerna också visar hur det var förr i tiden vad gäller rättssäkerhet. Men är det så? Vi möts med jämna mellanrum av rubriker som säger att dömda brottslingar visat sig vara oskyldiga. Kanske har de suttit många år i fängelse, släpps till slut fria och får skadestånd av staten.

Jag hoppas att dessa nutida fall handlar om svårigheten att väga bevis och inte av den typ av maktmissbruk som Ebervall och Samuelson beskriver. Jag är ändå rädd att människor bedöms olika i domstolarna beroende på bakgrund och klasstillhörighet.

Domardansen är intressant men det som beskrivs är ibland så upprörande att det blir jobbigt att fortsätta läsa. Det är en klassisk historia om den lilla människan som helt körs över av människor med makt.

Ibland blir historien lite långdragen då författarna beskriver varje vindling i det komplicerade fallet. Det blir omöjligt för mig att hålla koll på alla instanser som motvilligt tar sig an Unmanfallet. Å andra sidan visar det hur hopplöst det var att kämpa emot systemet.

Något verkar ha hänt på 1950-talet. Kanske var det då den stora brytpunkten skedde, då alla faktiskt blev lika inför lagen, oavsett om man var en kufisk konstnär eller en rådman i Stockholm?

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Mår Eleanor Oliphant alldeles utmärkt?

De som uppskattade Don Tillman, karaktären med Aspergers syndrom i Graeme Simsions Rosie-böcker, kommer att älska Eleanor Oliphant. Hon har i ren överlevnadsinstinkt begravt alla känslor och går genom livet strikt följande sin rutin. Men vad händer när oförutsebara händelser bryter den?

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman. Lind & co, 2017.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman är en bok jag inte kan lägga åt sidan. Jag vill förstå Eleanor och jag charmas totalt av hennes reaktioner när hon för första gången blir inbjuden att vara en del av andra människors liv och omsluts av deras omtanke.

Från ensamhet till att vara behövd

Eleanor Oliphant är rena drömmen för en arbetsgivare. Hon har under alla år hon jobbat med reskontran aldrig tagit en sjukdag, hon kräver inga möjligheter till vidareutveckling eller befordran. Hon kommer, gör sitt jobb och går hem.

Å andra sidan kanske hon inte är den bästa kollegan man kan tänka sig… Hon ser ner på sina kolleger, deltar i det sociala samspelet enbart eftersom hon förstått att hon måste och har ingen empati att ge andra och ingen humor som lättar upp samvaron.

Eleanor har under många år följt sina rutiner: jobba hela veckan, köpa med pizza och två flaskor vodka hem på fredagkväll och tillbringa helgen med att dricka vodkan.

En dag blir hon och kollegan Raymond vittne till hur en gammal man faller ihop på gatan. Raymond inser att de måste hjälpas åt för att ta hand om mannen och skaffa hjälp.

Det här blir startskottet för ett totalt sammanbrott av Eleanors rutiner. Plötsligt behöver andra människor henne, och de verkar uppskatta henne. Det här har hon aldrig varit med om.

Det hela leder till att hon inser att hon måste göra något åt det trauma som är grunden till hennes kyliga, överlägsna attityd mot andra. Den attityd som gjort henne isolerad och ensam.

En perfekt bok till jul

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman syns just nu i skyltningen i de flesta bokhandlar. Och det med all rätt! Det är en tänkvärd, charmig bok där man inte kan låta bli att tycka om och heja på huvudpersonen trots att hon egentligen är osympatisk.

Jag tycker om att vi ser livet ur Eleanor Oliphants perspektiv och först genom andras reaktioner inser hur illa hon egentligen beter sig.

Det är en bok som i grunden handlar om hur vi alla har ett behov av att höra till och få finnas med i en gemenskap. Om hur vi alla behöver känna oss behövda och betydande för andra. Och om hur vi behöver våga erkänna för oss själva att vi inte är helt fristående satelliter.

Det här är en bok jag rekommenderar att man har på nattduksbordet på julledigheten som snart kommer. Det är en perfekt bok att läsa när man vill bli berörd men utan att det blir tungsint. Ett varningens ord bara: se till att inte ha några släktkalas inbokade den dag ni börjar läsa, ni kommer att vilja stanna i sängen och följa Eleanors öde utan störande moment!

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Årets Augustprisvinnare? Comedy Queen av Jenny Jägerfeld

Att bli nominerad till Augustipriset brukar innebära att en bok är något alldeles speciellt. Och det är Comedy Queen, något speciellt.

Comedy Queen av Jenny Jägerfeld. Rabén & Sjögren, 2018.

Sashas mamma brukade prata om att en del människor är födda med funny bones. De är liksom födda roliga. Sasha inser att hon antagligen inte har funny bones, men hon vet att det går att lära sig att vara rolig, om hon bara övar tillräckligt mycket. Sedan finns det de som aldrig kan bli roliga. Eller de som får folk att gråta, som Sashas mamma. Hennes mamma fick alltid alla att gråta, till och med nu när hon är död gråter folk för hennes skull.

Sasha orkar inte med mer tårar och vill nu göra allt för att få alla att skratta istället. Hon har ett mål: hon ska bli comedy queen! Om hon lyckas att få människorna omkring henne att skratta så kanske det där jobbiga försvinner: tårarna som ständigt hotar att bryta fram.

Hellre skratt än tårar

Jag tror detta kommer bli boken som vinner kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok av årets Augustpris. Jägerfeld har lyckats fånga kaoset som kan bli i en tonårings liv. I det här barnets liv är det ett extra stort kaos, eftersom Sashas mamma har gått bort. Det är mycket känslor som stormar, tankar om framtiden rasar, och i Sashas fall måste hon också hantera en enorm förlust. Sasha gömmer undan sina känslor och tårar och lägger allt fokus på att bli stand upare.

Comedy Queen är en jättefin bok om hur ett barn kommer över en stor sorg. Den visar också på hur viktigt det är att vuxna och vänner är där stöttar på det sätt som barnet själv behöver. Sasha har många för henne bra människor i sitt liv, som finns där under den tid det tar för henne att ta sig igenom en svår tid. Det är rörande, tankeväckande och, i det här fallet, roligt.

Andrea__

Skrivet av Andrea

Läser allt som intresserar, vilket är det mesta. Tycker att all sorts litteratur fyller en funktion och att det inte finns någon litteratur som är finare än någon annan.

Frosseri i självförakt: Eileen

När vi följer en karaktär ser vi livet ur deras synvinkel. Ofta innebär det att vår lojalitet ligger hos huvudpersonen. Ibland lyckas författaren få fram även dennes dåliga sidor. Men det brukar inte ändra vår utgångspunkt; huvudpersonen är hjältinnan/hjälten.

Eileen av Ottessa Moshfegh. Modernista, 2018.

Så är det inte i Eileen av Ottessa Moshfegh. Moshfegh har lyckats få fram huvudpersonens självförakt, och den ensamhet hon känner och som i sin tur lett till att hon i princip ger hela världen fingret och gör som hon vill.

Thrillern Eileen blir därför en spännande historia där vi både oroar oss för att Eileen ska dras ner i totalt mörker och blir trötta på hennes beteende och förstår varför andra håller ett avstånd till henne.

I en orgie av våld

Det finns inte mycket upplyftande i Eileens tillvaro. Hennes mamma är död, hennes pappa gravt alkoholiserad och hon jobbar på det brutala ungdomsfängelset Moorehead. Hennes liv cirklar därför runt en fantasivärld där hon drömmer om hur hon lämnar allt för en tillvaro långt bort. Och så har hon sina sexfantasier om den attraktive fångvaktaren med det väl valda namnet Randy…

Men så en dag börjar en ny kurator på Moorehead. Rebecca är ung, vacker, öppen och gladlynt. Eileen blir som förtrollad av denna person, som är så annorlunda än hon själv. Plötsligt är sexdrömmarna om Randy borta. Hon drömmer istället om hur hon och Rebecca blir bästa vänner och hur ett helt nytt liv med nya upplevelser öppnas genom Rebecca.

Men bakom Rebeccas yttre döljer sig mörker. När hon lär känna en av ungdomsfängelsets intagna och får del av hans historia väcks starka känslor. Känslor av hämnd, avsky och en vilja att ställa allt till rätta. Och hon drar in den motståndslösa Eileen i en orgie av våld.

En osympatisk huvudkaraktärer man tycker om

Otessa Moshfegh har lyckats få fram en anti-hjältinna av rang. Hon är så full av förakt för sig själv att hon blir självdestruktiv. Det hela blir till en ond cirkel där hennes levnadsomständigheter lett till ensamhet som in sin tur föder självföraktet som leder till att hon vill hävda sig.

Men hennes sätt att hävda sig är att ta det förakt hon egentligen känner för sig själv och vända det ut mot världen. Varför ska hon tvätta sig eller tala artigt till folk? Ingen bryr sig ändå, tänker hon, och blir så taggig att hon stöter andra ännu längre ifrån sig.

Eftersom hennes ensamhet är grunden till beteendet blir hon ett lätt offer när en till synes välartad ”normal” person som Rebecca dyker upp och behandlar henne som sin jämlike.

Eftersom Moshfegh lyckats så väl både i att beskriva Eileens liv och dåliga sidor men samtidigt orsakerna till hennes beteende känner jag en oro för Eileen. Vem är denna Rebecca? Vad vill hon Eileen? Jag vill inte att Eileens längtan efter att betyda något för någon, hennes längtan att vara en del av samhället, ska göra henne till en bricka i denna okända Rebeccas spel.

Och har man som författare lyckats beskriva en osympatisk huvudperson som läsaren ändå bryr sig om, då är man talangfull!

Det är därför inte någon överraskning att Eileen nominerats till diverse litteraturpriser. Det är en thriller med många psykologiska insikter och lager och därför mycket läsvärd.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Om 1800-talets kvinnokamp: Midnattssol

Midnattssol är tredje delen om systrarna Stiernfors, Frida Skybäcks historiska romaner om kvinnors liv under 1800-talet. Boken knyter ihop serien bra.

Midnattssol av Frida Skybäck. Historiska media, 2018.

På gården Rosenlund vilar ett fridfullt lugn. Cecilia bor där tillfälligt tillsammans med sin son och styvdotter, båda födda utom äktenskap, eftersom hennes mans beteende gör det ohållbart att bo på Apelgården. I Lund kämpar Elisabeth för ensamma mödrar och deras barn, som inte är välkomna till den nyöppnade barnstugan. Yngsta systern Amelie lever ett glamoröst liv som nygift med greve Carl Piper. Men så bryts lugnet. Cecilia tvingas tillbaka till Apelgården efter ett oväntat besked. Amelies liv ställs på ända när en oväntad gäst rör upp i hennes bekväma tillvaro.

Bra skildring av 1800-talets kamp för kvinnors rättigheter 

Systrarna Stiernfors ställs inför flera motgångar och utmaningar i den sista delen i Skybäcks serie. Det är intressant läsning som ger en bild av hur det var att vara kvinna för tvåhundra år sedan. Böckerna skildrar 1800-talets kvinnokamp och tiden då kvinnor började arbeta organiserat för att förbättra sina livsvillkor. Jag tycker Skybäck skildrar den här tiden bra, då kvinnor ville göra något mer med sina liv än att ”bara” ta hand om hem och barn.

SPOILERVARNING: Det jag har svårt med i den tredje och sista boken är hur Skybäck verkar känna sig tvungen att ge varje syster ett lyckligt slut. Men trots att slutet blir nästan sliskigt perfekt håller Midnattssol, precis som de tidigare böckerna i serien, hög klass och den knyter i hop trilogin bra.

Andrea__

Skrivet av Andrea

Läser allt som intresserar, vilket är det mesta. Tycker att all sorts litteratur fyller en funktion och att det inte finns någon litteratur som är finare än någon annan.

En mörk historia om besatthet och underkastelse: Satyricon

Ingen har väl missat Fifty Shades of Grey, böckerna och filmerna om en kvinna som faller för en onåbar man vars relationer, dittills, enbart bestått av dominant sex? En svensk bok på samma tema, men som är oerhört mycket mörkare, är Satyricon av Gertrud Hellbrand.


Satyricon av Gertrud Hellbrand. Albert Bonniers förlag, 2018.

En kväll på puben stöter Uppsalastudenten Olivia på den karismatiska Renée och de klickar direkt. När Renées bror Rufus dyker upp introducerar Renée Olivia för Rufus som om hon ger sin bror en present.

Och attraktionen mellan Rufus och Olivia är omedelbar. Olivia dras in i kretsen kring de två syskonen och hennes värld förändras. Nu är det fester, sprit och sex som gäller. Syskonen kallar sin lilla grupp av vänner för Satyricon och säger sig tillbe Dionysos.

Men så inträffar en tragedi. Vänskapen i gruppen visar sig inte vara idyllisk utan en grogrund för svartsjuka och besatthet. Gruppen splittras och Olivia går vidare med sitt liv. Hon väljer det som är motsatsen till Satyricon, ett lugnt familjeliv med barn.

Femton år senare får Olivia en inbjudan till Renées som ska ha fest. Olivias minnen av tiden med Satyricon vaknar. Trots att hon vet att hon utsätter sig för stora risker kan hon inte låta bli. Hon åker till festen.

Lever Renée fortfarande ett utsvävande liv? Kan Olivia nu hantera Rufus och hans makt över henne? Och hur ska gruppen av forna vänner hantera tragedin som splittrade dem nu när de åter står öga mot öga med varandra?

Motreaktion mot #metoo?

Jag har väldigt svårt för historier om kvinnor som väljer att underkasta sig mäns nycker, låter dem göra vad de vill med henne och som dessutom blir attraherade och upphetsade av män som beter sig som om hon, kvinnan, är mannens ägodel och leksak.

Det är mycket långt ifrån dagens samhälle där de flesta säger sig sträva efter en rättvis och jämlik värld. Det lyser än mer i ögonen med tanke på den stora debatt som startade för knappt ett år sedan med #meetoo.

Så varför kommer det då ut böcker, riktade mot kvinnor, vars budskap är att mannen är den högsta kasten? Är det en motreaktion?

Men Satyricon är också historien om ett antal studenter som väljer att skapa sig en parallell värld. En värld som går i njutningens tecken. De experimenterar, men det går för långt.

Det är detta jag kan tycka är intressant med Satyricon. Historien om hur en liten grupp människor väljer att bli helt beroende av varandra och hur deras interna relationer byggs upp och slits sönder. Berättelserna om förnedring och S&M kan jag vara utan.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Rafflande deckare som ställer mig inför ett dilemma: Sweet Lolita

Ibland är en deckare ren underhållningsläsning. Ibland säger den sig ha ett budskap. Sweet Lolita av Kicki Sehlstedt är en spännande deckare som samtidigt ger mig mycket att tänka på.

Sweet Lolita av Kicki Sehlstedt. Piratförlaget, 2018

Sommaren har kommit till Stockholm och utelivet pågår för fullt i skärgården, stadens parker och på uteserveringarna.

Men allt är inte idylliskt. Trettonåriga Matilda är på drift. Hon har hittat ett sätt att skaffa pengar och få bekräftelse genom att posera på internet. Nya bästa vännen uppmuntrar och driver det hela längre. Matilda som tyckt att hon haft kontroll över situationen känner hur det blir allt farligare.

Samtidigt hittas en kvinna död efter en fest. Hennes syster är journalisten Aida som nu försöker förstå vad som hänt. Hon får hjälp av den tuffa kriminologiprofessorn Kajan, en kvinnlig version av Leif GW Persson.

Allt eftersom Aidas sökande går framåt inser hon att det finns en dold värld bland Stockholms nattklubbar och på darknet. En värld där barn utnyttjas och förövarna gör vad som helst för att behålla sina goda rykten.

Sweet Lolita ställer mig inför ett dilemma

Detta är en bok fylld av våld och övergrepp mot barn och kvinnor. Detaljerna är många och otäcka.

Dilemmat består i frågan om beskrivningar av typen som finns i Sweet Lolita leder till att människor uppmärksammas på offrens situation och leder till en förändring eller om det bara är ytterligare ett gottande i splash och blod i underhållningssyfte vilket i värsta fall kan ge personer idéer att omsätta i sin egen verklighet.

På bokomslaget står ”Historierna som måste berättas”. I efterordet skriver Sehlstedt om det ”förlösande i att dela erfarenheter och våga tala om dem” Hon hänvisar också till me too-rörelsens förflyttande av skam från offer till förövare.

Samtidigt är Sweet Lolita en klassisk deckare med våldsamma berättelser och en upplösning där förövarna tas fast eller oskadliggörs. Jag har läst i många år och denna typ av böcker har alltid funnits på marknaden. Har de hittills lett till en förändring i samhället? Till färre sexuella övergrepp och färre fall av fysisk och psykisk misshandel?

Grundat på efterordet uppfattar jag det som att Sehlstedt har goda intentioner. Sättet boken är skriven på är också helt utifrån de utsatta kvinnornas och flickornas perspektiv. Det är deras berättelse som kommer fram. Boken illustrerar väl skillnaden mellan att vara med på något och inte och hur en människa i en utsatt situation reagerar.

Men det tar inte bort det faktum att boken lämnar mig med en dålig eftersmak. Om Sehlstedt gått längre, visat på något konkret som skulle kunna förändra situationen och därmed gett en mer positiv syn på framtiden hade det varit annorlunda.

Samtidigt är Sweet Lolita en riktigt bra deckare. Den är spännande, snabb och håller mig som läsare alert hela vägen igenom.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Yttrandefrihet och respekt: Skotten i Köpenhamn

Lars Vilks konst har skapat stora kontroverser både inom Sverige och internationellt. Han lever under dödshot på hemlig ort med livvakter omkring sig dygnet runt. Han satte Sverige på kartan på ett sätt som de flesta svenskar känner sig mycket obekväma med.

Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius. Albert Bonniers förlag, 2016.

I Skotten i Köpenhamn, Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser tar sig journalisten Niklas Orrenius an den utlösande faktorn från olika perspektiv och beskriver vad som hände sedan.

Orrenius idé om terrorskräck och politik

”Lars Vilks bor på hemlig ort med livvakter dygnet runt. 2015 överlevde han den terrorattack i Köpenhamn som krävde två liv. Han drömmer om att ställa ut sina verk på nytt. Men Vilks är radioaktiv. Det handlar om terrorskräck – men också om politik. Vems ärende går han?

En idé till en bok om extremism, terror och rädslor tog form. Skulle det gå att ta rygg på Vilks, trots de massiva säkerhetsarrangemangen? Och skulle man i så fall kunna få syn på vår tid, vårt samhälle och dess blinda fläckar?”

Var ligger yttrandefrihetens yttersta gräns?

Det är alltid intressant att läsa nutidshistoria. Vi följer tidningarnas reportage om vad som händer i omvärlden men det kan vara svårt att se de övergripande dragen och de underliggande faktorerna när man själv är en del av samtiden och debatten går hög.

Därför uppskattar jag Orrenius genomgång av Vilksaffären: en konstnärs teckningar vilka hittills har lett till att två människor som inte hade något med saken att göra har dött, ett flertal skadats, Sverige hamnade i en diplomatisk kris och Vilks själv lever under dödshot.

Orrenius använder sina journalisterfarenheter och talar med ett stort antal personer: Vilks, imamer vid ett antal moskéer, Sveriges förre statsminister Reinfeldt, människor inom konstvärlden och många andra.

Den underliggande frågeställningen är som bokens undertitel anger ”var är yttrandefrihetens yttersta gräns”. Efter att ha läst inser jag att detta är en fråga där det inte finns något svart och vitt, att det är en fråga som jag behöver tänka över.

Eftersom Orrenius är journalist ligger det inbyggt i honom att hålla distans till situationer och personer. (Även om journalistikens neutralitet är ytterligare en fråga att diskutera). I Skotten i Köpenhamn går Orrenius dock så långt som till att han visar läsaren hur han själv går igenom en förändrad inställning ju mer han blir indragen i affären. Han får själv erfara att högtflygande principer och ideal är en sak, men verkligheten en annan.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.