Elena Ferrantes böcker om de två barndomsvännerna Elena och Lila, den så kallade napolitanska kvartetten, har gjort internationell succé. En stor del av uppmärksamheten har handlat om det faktum att ”Elena Ferrante” är en pseudonym. Diskussionen om vem författaren bakom böckerna är ser jag som irrelevant. Böckerna är mästerverk i sig själva och behöver inte massmedialt kaos för att nå ut.

Bokomslag: Norstedts. Illustration: Agnes Florin

Bokomslag: Norstedts. Illustration: Agnes Florin

Den napolitanska kvartetten består av:

1. Min fantastiska vännina
2. Hennes nya namn
3. Den som stannar, den som går (utgivningsdatum 2017-01-16)
4. The Story of the Lost Child (utgivning på svenska ännu ej känt)

Jag har läst de två första delarna där vi följer Elena och Lila genom barndomen upp till de är strax över tjugo år.

Två teman lyser igenom. Det första är de båda vännernas kamp för att ta sig ur den fattigdom och det våld som präglar deras barndom. Det andra är deras komplicerade vänskap som konstant skiftar mellan närhet, avund, agg, distans, omtanke.

Dessa teman går inte att hålla isär när vi följer Elenas och Lilas öden.

De växer upp tillsammans i de fattiga kvarteren i Neapel. Ingen höjer på ögonbrynen om en kvinna är blåslagen. I detta samhälle är det mannens rätt att göra vad han vill med fru och barn och kvinnorna sliter för att få den lilla mat de har att räcka till.

Elena och Lila, som båda är intelligenta och fulla av fantasi, förenas i drömmen om att bryta sig loss ur den här tillvaron. Utvägen verkar vara att utbilda sig så att de kan försörja sig själva.

Lilas pappa ser inte pengar till skolgång som en prioritet så hon får snart sluta i skolan. Hennes väg att ta sig ur armodet blir till slut att gifta sig med en man som har lite pengar. Elenas pappa ger henne däremot chansen och med hjälpsamma lärarinnor och stipendier lyckas hon få hon en hög utbildning.

Men Elena har svårt att komma ifrån sin känsla av underlägsenhet. Dels mot sina studentkamrater från medelklasshem och dels mot Lila. Trots att Lila har det svårare än hon själv så lyckas Lila med det hon sätter sig för. Även när det handlar om att ta det och dem som Elena vill ha.

Ferrantes prosa är rakt på sak och hon behöver inte många ord för att vi ska känna den torra italienska hettan bränna, doften från charkuteributikens mortadella och smutsen som klibbar, detta tecken på fattigdom. Lika tydliga är känslorna hon förmedlar; avundsjukan och skammen som följer på den, lyckan när passionen griper tag, känslan av våld som ständigt ligger på lur, även från pojkarna som är deras barndomsvänner och bröder.

Med böcker som dessa, som griper tag och väcker känslor hos läsaren, behövs inte spekulationerna om Ferrantes identitet.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Vad gör Elena Ferrantes böcker så beroendeframkallande?
Tagged on:                                     

7 thoughts on “Vad gör Elena Ferrantes böcker så beroendeframkallande?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *