Så var det över, jag har läst den sista sidan i den sista boken om barndomsvännerna Lenù och Lila av Elena Ferrante. Det känns tomt.

Det förlorade barnet av Elena Ferrante. Norstedts, 2017.

Ferrantes Neapelkvartett har tagit världen med storm. Jag hör människor prata om böckerna, jag ser dem fint uppställda i alla bokhandlar och jag ser människor stå på tågperrongen och läsa dem i väntan på tågen.

Jag själv, som så ofta blir besviken av de böcker alla talar om, åkte också dit, jag försvann in i den tuffa värld de två väninnorna bebor, jag följde med frustration deras vindlande vänskap. Och blev på slutet sorgsen över de livsöden som drabbade deras ungdomsvänner.

Motsträvig att börja läsa

När den efterlängtade fjärde och avslutande delen, Det försvunna barnet, till slut låg framför mig blev jag plötsligt motsträvig till att börja läsa den. Jag hade sett fram emot den men när den väl var där ville jag inte riktigt börja.

Jag tror det hade två orsaker. Den första naturligtvis att när boken väl var utläst så var det över. Och det skulle bli litegrann som att ta farväl av en vän.

Men det andra och tyngst vägande skälet är att böckerna är så känslomässigt komplexa, fulla av förbjudna eller åtminstone skamfyllda känslor som avundsjuka, svartsjuka, självhävdelse och självförakt.

För vänskapen mellan Elena och Lila är inte lätt och alla dessa känslor ryms där. Men där finns också äkta tillgivenhet, trofasthet och lojalitet. Och en gemensam kamp för att vara sann mot sig själv och inte låta livet bestämmas av män som i sin tur tvingas vara macho, av fattigdom och av kriminalitet.

Ge böckerna en chans

Böckerna är skrivna på ett språk som är rakt på sak, och som därför förstärker de känslor som förmedlas. Jag har läst den svenska översättningen så översättaren behöver också få en ros här. Att kapitlen är korta gör att det blir svårt att lägga den ifrån sig. Jag tänker hela tiden ”bara ett kapitel till, sedan ska jag ta itu med verkligheten”.

Så vad finns kvar att säga? Till dem som inte läst Neapelkvartetten än vill jag säga: ”Det tar några sidor att komma in i historien, men ge det en chans, det kommer att löna sig”. Och till Elena Ferrante, vem du nu än är: ”Tack!”

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Tack och hej Lenù och Lila
Taggar:                             

2 reaktion på “Tack och hej Lenù och Lila

    • 15/09/2017 kl. 18:14
      Permalänk

      Jag har inte läst dem än, så jag har hela serien att se fram emot!

      /Andrea

      Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *