Mörk vinternatt, kylan gör att vita moln långsamt stiger när man andas. Ansiktet vänds automatiskt upp mot himlen, där alla dessa strålande himlakroppar ger ett alldeles speciellt skådespel. Innan TV tog över var det kring stjärnorna fantasin fokuserade. Människor tyckte de kunde utläsa figurer i dess konstellationer och de knöts till gudaberättelser. Men även idag, när vi överallt ifrån får stimulans och nya perspektiv, finns det något magiskt i att vända ögonen uppåt och se på stjärnorna.

De sju systrarna av Lucinda Riley. Bazar förlag, 2017.

En person som inspirerats av stjärnhimlen är den brittiska författaren Lucinda Riley. Hopen av stjärnor som kallas Plejaderna, eller De sju systrarna, ligger bakom hennes romanserie av vilken den första nu utkommit på svenska.

Faders död leder till Rio de Janeiro

Maia får ett chockerande samtal hemifrån, hennes älskade adoptivpappa Pa Salt har gått bort. Hon och hennes fem systrar reser genast hem till det vackra godset vid Genevasjön. När de kommer hem får de nästa överraskning, Pa har redan begravts till havs.

Systrarna inser att det är mycket de inte vet om sin adoptivpappa. Han var rik, reste över världen, och när han stötte på ett barn som behövde hans omvårdnad adopterade han det och tog det till tryggheten i hemmet. Men vem var han egentligen? Och vad är döttrarnas ursprung?

Pa Salt har dock till varje dotter lämnat ledtrådar så att de själva kan utforska det när de känner sig redo.

Maia är först ut och hennes pusselbitar tar henne till Rio de Janeiro. Väl där inser hon att början till hennes egen historia finns i människoöden som är kopplade till byggandet av den imponerande Kristusstatyn på 1920-talet och därmed till skulptörer i Paris Montparnasse.

Maias sökande efter sitt ursprung blir en detektivgåta som för både henne och läsaren till främmande miljöer och gångna tider.

Banal kärlekshistoria och klichéer

Eftersom jag själv är så fascinerad av stjärnhimlen gör upplägget och bakgrunden till De sju systrarna mig intresserad. Det blir inte sämre av att vi förflyttas till miljöer jag inte känner till, som Brasilien, och att det hela har en historisk aspekt med parallella historier i nutid respektive på 1920-talet. Jag får veta en massa om ett nytt ämne, Kristusstatyn och dess tillkomst, och det tycker jag om.

Men det som driver historien framåt är en kärlekshistoria som inte alls lyckas bli magisk. Den är banal och jag känner igen den från otaliga böcker jag tidigare läst (ung vacker kvinna vars liv styrs av föräldrarna lyckas få lite frihet och upptäcker den romantiska och kroppsliga kärleken).

Om det var första gången jag stötte på denna berättelse hade jag kanske tyckt om även den här delen av boken men nu blir det bara tjatigt. För en gångs skull är det därför den nutida parallellberättelsen jag föredrar, trots att jag är så historieintresserad.

De sju systrarna gör mig i slutändan besviken. Det finns så många aspekter som skulle kunna göra boken bra, men det faller på klichéerna. Jag vill dock inte helt räkna ut romanserien. Fyra böcker har redan kommit ut på originalspråket och vad jag kan se gör man även i dem djupdykningar i det förflutna på olika platser i världen.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Stjärnhimlen som inspiration
Taggar:                                 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *