För att vara intressant behöver en barndomsskildring utmärka sig. Kanske är det ett trauma som behöver bearbetas, en gåta att lösa eller insiktsfulla personskildringar. Har boken inte det blir den inte bara meningslös för läsaren utan även en bild av självupptagenhet.

Utgångspunkten för Sigge Eklunds självbiografiska Det är 1988 och har precis börjat snöa är när han i vuxen ålder hittar kassettband inspelade under barndomen. Han hör nu det förgångnas välkända röster och de får hans minnen att vakna upp. Allt kretsar allt kring hans pappa, den välkände ekonomen, och hans egen idoldyrkan av fadern. Nu behöver han se över relationen med fadern och ta en titt på den han själv blivit.

Sigge Eklund har ett vackert, stundtals poetiskt, språk. Boken har säkert varit terapeutisk för honom att skriva då den är en lågmäld uppgörelse med den narcissistiske fadern och dennes påverkan på honom själv. Det blir dock ironiskt då en bok som handlar om uppgörelse med självupptagenhet är just det, narcissistisk.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Självupptagenhet i bokformat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *