Det är ett faktum att vi är fascinerad av brittisk överklass. Från TV-serier till reality TV och böcker verkar vi sluka allt vi kommer över. I detta sammanhang har Julian Fellowes på senare år blivit ett namn att räkna med. Han skrev Downton Abbey och romanen Belgravia som jag gav högt betyg här på Bibliophilia.

Fint folk av Julian Fellowes. Printz publishing, 2017.

Eftersom Fellowes själv är aristokrat, närmare bestämt en baron, blir hans satiriska berättelser om sättet brittiska aristokrater beter sig på och hur de ser på världen extra pikant.

Fellowes roman Fint folk, en historia som utspelas i nutid, gavs för ett år sedan ut på svenska. Jag njuter av varje sida.

Skandal i den brittiska aristokratin

Det må vara 1990-tal men att få umgås i kungafamiljens kretsar är ändå något många står efter. Åtminstone gör den vackra Edith Lavery det. Hon vet inte riktigt vad hon ska göra med sitt liv, har inga ambitioner vad gäller karriär. Men hon vill lämna sitt liv i den övre medelklassen och bli en del av aristokratin!

När hon träffar Charles Broughton, eftertraktad ungkarl och arvinge till markisen av Uckfield spelar hon alltså sina kort väl. Snart är Edith och Charles gifta. Charles är en vänlig själ, men inte alltför intelligent. Han lever sitt liv som hans klass alltid har levt och Edith upptäcker snart att livet på landet med jakter och skvaller om andra aristokrater är … tråkigt.

Det är inte heller helt lätt att dela hem med sin svärmor. Lady Uckfield är en dam som alltid följer etikettsreglerna och som kan konsten att förolämpa så att offret tackar och bugar och inte förstår vad som hände. Lady Uckfield hade velat att Charles gifte sig med en från deras kretsar och Edith är en främmande fågel som kan rucka på deras tillvaro.

När ett filmteam kommer till Broughton Hall händer det Lady Uckfield befarat. Edith kan inte stå emot den manlige huvudrollsinnehavarens charm.

Skandalen är ett faktum. Och Edith inser att det går snabbare att bli utstött än inkluderad hos det fina folket.

Kritik och satir på egna erfarenheter

Julian Fellowes hör själv till den brittiska aristokratin. När han går loss och bitskt sätter strålkastarljus på denna grupps sämre sidor tänker jag mig att han borde veta hur det är. Att hans kritik och satir bygger på egna observationer. Han är en av dem, men han hänger ut dem.

Vad säger dagens adel om Fellowes? Känner de sig förrådda? Kan de skratta och vifta bort det med att det Fellowes skriver om hör till det förgångna och att de minsann hör till modern tid där klassamhället inte längre är av vikt?

Tja, det räcker med att läsa om prinsessan Dianas liv, se på vilket TV-program om slott och herresäten som helst där slottsägaren visar runt för att förstå att ja, livet har förändrats för aristokratin, men vissa saker finns kvar.

Vid ett tillfälle i boken poängterar till och med romanens ”jag” att nu har han skrivit så mycket om aristokratins dåliga sidor att nu behöver han berätta om en av dess goda sidor.

Sträckläsning

Fint folk är en roman jag sträckläser. Det är självklart pikant att läsa om överklassen men romanen tar också upp frågan om vad som händer när man nått sitt mål. Hur blir det om tillvaron man strävat efter inte riktigt är det man förväntat sig? Och hur är det att inte längre ha något att sträva efter?

Fellowes är duktig med personporträtt och att driva handlingen framåt. Precis som med Belgravia fångas jag in av Fint folk och har svårt att lägga den åt sidan.

Läs också gärna vår recension av Belgravia här.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Satir om brittisk aristokrati från en som vet
Taggar:                                             

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *