Marika skrev häromdagen om biografiska romaner och de stora friheter som författaren tar sig när de porträtterar en känd (ofta bortgången) person och ger henne en personlighet genom tankar och känslor. Tankar och känslor som författaren ofta inte alls kan veta om de stämmer.

I inledningen till sin bok Långt från min far av Véronique Tadjo, där författaren delvis har utgått från egna upplevda händelser, skriver Tadjo så klokt:

Den här berättelsen är sann, eftersom den är förankrad i verkligheten och har sin grund i verkliga livet. Men den är också falsk, eftersom den har varit föremål för litterär bearbetning där sanningsenligheten inte är den viktigaste utan avsikten med det man skriver. Allt har blivit anpassat och bearbetat och omflyttat. Vissa saker förbigås med tystnad, medan andra har blivit förstärkta. Kort sagt: det som är kvar är en lögn, det spratt som minnet och orden spelar oss.

”Det viktiga är avsikten med vad man skriver,” skriver Tadjo och jag håller helt med. Som Marika säger: om man vill veta exakta fakta som årtal och platser kan man slå i en fackbok. Om man vill försöka förstå och uppleva händelser utifrån ett mänskligt perspektiv är biografiska romaner ett mycket bra alternativ.

Ett ypperligt exempel på det är en bok som jag läste ut igår: Strimmor av hopp av Ruta Sepetys. I den romanen får vi utifrån en femtonårig flickas perspektiv uppleva Stalins behandling av litauer, då Sovjet under 1940-talet skickade människor från de baltiska staterna till arbetsläger och fängelser i Siberien. Sepetys har gjort mycket research inför skrivandet av romanen och utgått från vittnesskildringar.

Romanen är ett exempel på hur man kan uppleva och ta del av historia på ett personligare och intensivare sätt. Och få höra historia berättas från ett annat perspektiv, från dem som normalt inte skriver historian.

På tal om biografiska romaner

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *