Unni Lindell är en mycket produktiv författare som skrivit böcker i olika genres. Mest känd är hon som deckarförfattare av böckerna om polisen Cato Isaksen. I precis nyutkomna Där Satan har sin tron har Cato dock en biroll. Här står istället hans kollega Marian Dahle i fokus.

Där Satan har sin tron av Unni Lindell. Piratförlaget, 2017.

Marian Dahle är sjukskriven efter att nästan ha dött i tjänsten som polis. Men så hör Cato Isaksen av sig och vill att hon ska ta sig an ett cold case. Tanken är att Marian ska jobba deltid i ett lågprofilärende och långsamt vänja sig vid att jobba igen.

Så blir det inte. Marian kastar sig med hull och hår in i utredningen om den lilla flicka som för många år sedan försvann i ett koloniträdgårdsområde.

Samtidigt försvinner män och hittas sedan mördade med tecken på att ha utsatts för gruvlig tortyr. Marian hittar plötsligt kopplingar mellan dessa mord och sitt eget cold case.

Medan hon gräver djupare och djupare i fallen stöter hon sig med människor som har mycket att dölja. Inte ens i sin etagelägenhet i det ståtliga trähuset kan Marian känna sig säker. Men är hoten verkliga eller en följd av den paranoia hon lider av efter tidigare skräckupplevelser?

Klassisk kriminalroman  som inte skiljer sig från mängden

Där Satan har sin tron är fylld av kriminalromanernas klassiska ingredienser. Här finns polisen som har massor av personliga problem och som fixerar på arbetet för att slippa ta itu med dem. Vi möter de oskyldiga offren för andras ondska och blir som läsare ställda öga mot öga med tortyrredskap. Självklart finns här också pedofiler i samhällets alla klasser och människor som smyger omkring i mörka, kusliga utrymmen.

Tycker man om deckare är alltså Unni Lindell ett bra val för en stund av avslappning. Själv läste jag tidigare ofta deckare men tröttnade någonstans på vägen. Det kändes inte som att böckerna gav något nytt eller att genren utvecklades. Istället var böckerna variationer av samma förlopp och likartade i bakgrundshistorien. Ska en deckare fånga mitt intresse behöver den särskilja sig från den stora massan som årligen publiceras. Som tur är hittar jag då och då guldkorn, som till exempel Peter May.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Nytt från Norges deckardrottning
Taggar:                         

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *