KÄRASTE HERMAN
Rasbiologen Herman Lundborgs gåta

Maja Hagerman
Norstedts, 2015
ISBN: 978-91-1-305947-1

Recensent: Andrea Zackrisson

Käraste Herman av Maja Hagerman är en av de facklitterära böcker som är nominerade till årets Augustpris. Det är en välskriven skildring av en period i svensk historia som Hitlers Nazityskland hade användning av och som i alla fall jag inte är speciellt stolt över. Men det är vårt ansvar, som dagens svenskar, att vara pålästa och medvetna om hur vår historia ser ut, så att vi inte hamnar där igen. Käraste Herman är på så sätt en mycket viktig bok.

Karesta-HermanHerman Lundborg, läkare och professor från Uppsala, var mannen som införde och ledde världens första statliga rasbiologiska institut. Han talade hotfullt om rasblandningens degenererande effekter men fick i hemlighet barn med en kvinna av ”fel typ”. Lundborg hyllade Hitler, för precis som honom ville Lundborg att Sverige skulle bestå av en blond, blåögd och högrest befolkning. Att bevara den ariska rasen intakt blev hans kall, för det var den främsta rasen av dem alla.

Med målet att ”rädda det svenska folket” utvecklar Lundborg metoder för rasundersökning som senare kommer att användas i SS. Han resar runt i Lappland för att fotografera de olika raserna som finns där och för att mäta deras skallar. Alla han möter klassificeras i högre eller lägre raser. Utifrån tusentals brev kan vi följa Lundborg: de forskningsgåtor han trodde sig lösa, hans forskarvänner i Nazityskland, och de människor (framförallt kvinnor) som han mötte under sina resor norrut.

Hagerman har lagt upp boken på ett mycket bra sätt, det är lätt att följa historien och ta till sig Lundborgs fartfyllda liv. Trots att det för oss idag är vedervärdiga ”forskning” som Lundborg sysslar med lyckas Hagerman hålla sig opartisk genom hela boken. För det mesta, i alla fall, vid några tillfällen har hon lagt in egna betraktelser och infall. Men det behövs i en bok, skriven idag som skildrar en dåtid som vi helst vill glömma. För med tanke på vad som var okej då, är det bra att påminnas om att vi idag ser annorlunda på det.

Hagerman har lyckats måla upp en bild av dels en person som blir helt uppslukad av en idé och resten av livet drivs av något som kan kallas för fanatism, dels världen som den här personen verkade i. Det var en värld där ”ariska” män ansåg sig vara den samhällsgrupp som var bäst, enkelt beskrivet. Det var också den gruppen människor som tyckte det var en bra idé att börja rasforska och klassa människor utifrån ras. De ansåg att rasen man tillhörde inte bara hade med utseende att göra, utan det avgjorde också hur intelligent en människa var och vilka framtidsutsikter personen hade. Då pratade man om ”nationer”, att den svenska nationen skulle bevaras intakt. Det är uttryck som till exempel Sverigedemokraterna använder sig av idag.

Det jag gillar bäst är skildringen av privatpersonen Herman. Hagerman har lyckats måla upp bilden av en man som levde för sitt arbete, för det som han tagit sig an som sin livsuppgift. I skuggan av honom framträder ett antal kvinnor som på olika sätt valt att dela sina liv tillsammans med honom. Det är hustrun Thyra, hans ungdomskärlek. Hon är hustrun som stannar hemma i Uppsala för att ta hand om hushållet och uppfostra barnen medan Herman reser runt i norra Sverige. Hon får gång på gång skriva till Herman för att be om pengar för att få allt att gå ihop. Thyra stannar vid hans sida (i alla fall officiellt) fram till sin död, trots att han under deras äktenskap ständigt haft yngre kvinnor i sin närhet. Hilja, finskan som försöker dölja sitt ursprung bakom ett taget svenskt efternamn, är Hermans assistent under många år. Fram tills hon väljer att gifta sig med en svensk och föda deras gemensamma barn som därmed är av blandad ras. Och så är det Maria från Lappland, som bor på Hermans kontor och till sist föder hans utomäktenskapliga barn av blandras. Sonen skickas bort, men hon gör allt för att få honom tillbaka. Hon lyckas, och till sist gifter sig Herman och Maria.

Då nazismen växer sig starkare inför andra världskriget får rasforskningen ett rejält uppsving i Tyskland, men samtidigt i Sverige börjar allt fler ifrågasätta forskningen. Hermans glansdagar är över, men han kan njuta av att se att Hitler har användning av alla hans år av digert arbete. Hagerman avslutar sin bok med SS rasundersökningskort, inspirerade av Lundborgs forskning, där kroppens mått och personens ras angavs. Det var underlaget som avgjorde var i SS sjuka snurra av slavarbete och förintelse man till sist hamnade.

Andrea__

Skrivet av Andrea

Driver Bibliophilia.se. Läser allt som intresserar, vilket är det mesta. Tycker att all sorts litteratur fyller en funktion och att det inte finns någon litteratur som är finare än någon annan.

När Sverige var centrum för rasbiologisk forskning
Taggar:                                                                             

2 reaktion på “När Sverige var centrum för rasbiologisk forskning

  • 07/11/2015 kl. 12:18
    Permalänk

    En bok som jag verkligen tänker mig att läsa. Tack för din intressanta text om den, jag återkommer ofta till Farfar var rasbiolog av Eva Dahlgren och tyckte att Anna Lihammer gestaltar tiden på ett spännande sätt i sin deckarserie som börjar med Medan mörkret faller. Den utspelar sig i Uppsala i mitten av 30-talet.

    Svar
    • 08/11/2015 kl. 11:13
      Permalänk

      Hej Anna. Kul att du tyckte om recensionen! Det är en väldigt intressant del av vår historia. Dahlgrens böcker är jättebra, jag gillar framförallt Fallna kvinnor.

      Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *