Ibland undrar jag över min fascination över den amerikanska gamla södern. Denna kultur vars särdrag idag har kokats ner till plantagernas gentlemen och vackra damer vars livsstil byggde på slavarnas fruktansvärda liv. 

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead. Albert Bonniers förlag, 2017.

Självklart kommer det först från den dag jag som barn hittade en bok med många bilder från filmen Borta med vinden. Och snart upptäckte jag romanen i mina morföräldrars bokhylla.

Idag har jag mer kritiska ögon eftersom jag växt upp, samtidigt som romantiseringen av livsstilen i filmer och böcker tonats ner. Mitt intresse för perioden finns dock kvar.

Jag är inte ensam. För det kommer med jämna mellanrum romaner och TV-serier om perioden. Under sommaren gjorde också eminenta Historiepodden en serie om det amerikanska inbördeskriget.

2017 fick Colson Whitehead Pulitzerpriset för sin roman Den underjordiska järnvägen. Detta är en roman om slavars livsvillkor och om en starka längtan efter att äga sitt eget liv. Kritiker poängterar att boken har relevans för många människors kamp idag, ett par hundra år senare.

Nätverk som hjälper slavar fly

Cora är 16 år och slav på en bomullsplantage i Georgia. Efter att hennes mor rymt och lämnat henne kvar är hon utstött ur slavarnas gemenskap. När slaven Caesar närmar sig henne och föreslår att de ska försöka fly tillsammans tar hon chansen.

Till hjälp har de den underjordiska järnvägen, ett nätverk av människor som hjälper slavar att fly. Flykten blir lång. Ibland verkar det som att Cora och Caesar kommer att klara det. Men de har fått slavjägaren Ridgeway efter sig.

Dessutom förstår Cora snart att även de vita som stödjer avskaffandet av slaveri inte vill ge de svarta full bestämmanderätt över sina egna liv. Cora blir tvungen att lita till andra människors välvilja för att själv få sin frihet, men framför allt måste hon lita till sin egen styrka.

Om mänsklig grymhet, men även hopp och styrka

Ibland avstår jag från att läsa böcker där människors ondska mot varandra är ett tema eller som handlar om hemskheter. Detta då jag inte alltid orkar ta in det. Det finns ett övermått av själviskhet och gruvligheter i Den underjordiska järnvägen men här finns ändå ett hopp och är en bok om styrka.

I verkligheten var den underjordiska järnvägen ett nätverk av människor som samarbetade för att hjälpa slavar att fly till stater där slaveri var förbjudet och där de alltså kunde leva i frihet. Whitehead har dock valt att göra om det till en faktisk järnväg, som går under jord. Jag tycker det är ett genidrag och här finns en stark symbolik som jag funderar mycket över.

Den underjordiska järnvägen ger en bra historisk insikt ur slavarnas perspektiv, den är intressant och får mig som läsare att bry mig om huvudpersonerna.

Framförallt uppmuntrar den till frågeställningar. Vad betyder dess symbolik? De som arbetar för det goda, varför gör de det? Och är deras ”goda” det som de ”behövande” behöver? Vad kan historien lära oss om dagens samhälle?

Den underjordiska järnvägen är en riktigt bra bok på många olika nivåer och rekommenderas!

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Långt från den romantiserade bilden av Södern: Den underjordiska järnvägen
Taggar:                                             

En reaktion på “Långt från den romantiserade bilden av Södern: Den underjordiska järnvägen

  • 29/09/2018 kl. 19:26
    Permalänk

    Har köpt hem boken och vill verkligen läsa den snart.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *