Italien står högt på listan över turistmål. Och det är inte att undra på. Tänk bara på maten, naturen, fotbollen, det italienska temperamentet (så olikt det svenska) och de fascinerande lämningarna efter Romarriket. Men livet i Italien har inte stått stilla sedan antiken. Landet har en lång historia efter det som många av oss, mig inkluderad, inte känner till så väl.

Italien av Tomas Lappalainen. Lind & co, 2003.

Den svenske journalisten Tomas Lappalainen har skrivit boken Italien, där målsättningen är att förklara vad Italien av idag egentligen är. Boken har ett antal år på nacken men det gör den inte mindre relevant.

Vad är det som enar Italien?

Efter Romarrikets fall gick Italien igenom många år uppdelat i mindre stadsstater. Ett enande skedde inte förrän på 1800-talet.

Hur kan man då prata om ett italienskt folk, språk, kultur och nation när Italien som vi känner det idag är så ungt och består av en rad olika regioner med individuella drag? Det är det Tomas Lappalainen fokuserar på.

Med ett antal exempel från 90-talets italienska samhälle som till exempel hur en porrskådis blev politiker, korruptionsrättsfall och fotboll gräver han sig tillbaka i tiden för att förklara de frågor det italienska enandet hänger på.

Det diskuteras språk, motsättningen mellan det rika nord- och det fattiga syditalien, vad staten egentligen är och maktfördelningen mellan stat och regioner. Och självklart relationen mellan landet Italien och katolska kyrkans internationella säte mitt i huvudstaden.

Ger bättre kunskap om dagens Italien

Innan jag läste den här boken tyckte jag nog att jag var ganska bra på regionens historia. Men det tar bara ett par sidor in i Lappalainens bok innan jag inser att det är Roms gamla historia med kejsare, diktatorer och fältslag jag kan. Min kunskap om vad som hände sedan är inte stor.

Därför är Italien en riktigt intressant bok och efter att ha läst den känner jag att jag har en bredare kunskap och också har insett att det finns ytterligare så mycket mer att lära om denna fascinerande del av världen.

Med det sagt har jag viss kritik mot boken. Författaren behandlar inte den fascistiska tiden utan talar istället om arvet efter fascismen och svårigheterna att hantera det. För mig blir det ett tomrum i historien som gör att allt inte hänger ihop när denna viktiga period hoppas över. En annan svag sida är att Lappalainen ibland blir docerande vilket stannar upp berättelsen.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Italien – mer än Romarriket
Taggar:                             

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *