Jag är inte ensam om att se det som en högtidsstund när Jonas Hassen Khemiri kommer ut med en ny bok. Han är kritikerrosad och syns nu i alla medier i och med att Pappaklausulen precis publicerats.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri. Albert Bonnier förlag, 2018.

Vi känner igen den underliggande historien från hans tidigare böcker, den trasiga relationen mellan far och son. Men det blir ingen upprepning eftersom Khemiri som alltid har en ny infallsvinkel och använder nya tekniker.

De starka familjebanden

En pappa som bor utomlands reser tillbaka till Sverige för att hälsa på den familj han lämnade för många år sedan. Det finns en överenskommelse om att han får bo i sonens kontorslägenhet under dessa besök.

Men sonen har tröttnat på att ta hand om fadern. Fadern som förväntar sig att han ska servas av sina barn samtidigt som han själv inte finns där för dem.

Sonen har i sin tur blivit pappa och är föräldraledig. Han älskar sina barn men har en inneboende rädsla för att inte räcka till för dem. Och framför allt för att han ska upprepa sin egen pappas misstag och lämna dem.

Mitt emellan fadern och sonen finns en syster som får ta på sig rollen som medlare mellan de två. Men hon har sina egna bekymmer. En tonårig son har brutit kontakten med henne. Ett barn i magen och en pojkvän hon inte är redo att skaffa barn med.

Det blir några intensiva dagar i Stockholm där fadern, sonen och dottern älskar varandra, kämpar mot varandra, missförstår varandra. Men aldrig kan bryta de band som finns mellan dem.

Med få ord beskrivs så mycket

När jag läser Pappaklausulen får jag först stanna upp för att vänja mig vid den berättarteknik Khemiri använder sig av. Inga personer har namn utan vem det gäller förklaras genom den relation de har till de andra. Vi läser alltså om ”en pappa som är en farfar”, ”en mamma som är en dotter”, ”en son som är en pappa”.

Detta är naturligtvis ett genidrag då boken är ett relationsdrama där denna familjs inre relationer är i fokus. Namn har ingen betydelse.

Min nästa förvånade reaktion är hur rolig boken är. Här finns en humor jag inte känner igen från tidigare böcker. Men det kan naturligtvis vara så att jag då helt enkelt missat humorn. Jag blir inspirerad att läsa om dessa, se om jag hittar komiken i dem.

Vissa situationer berättas först ur en karaktärs perspektiv och sedan, mer kortfattat, ur en annans. Detta ger en ny, mer fullständig bild, av vad som hänt. Framför allt visar det hur många missförstånd som kan uppstå när två personer interagerar vilka har en lång historik med varandra. Gamla svek och misstag gör att vi feltolkar nya situationer. Och det visar också hur vi editerar vårt eget agerande, till vår egen fördel. Khemiri är ju inte först med att skriva på detta sätt. Men jag har aldrig stött på någon författare som med så få ord får fram hur en och samma händelse kan tolkas så olika.

Om människors styrkor och svagheter

Jag har här skrivit om olika tekniker Khemiri använder för att få fram familjens inre dynamik. Men det innebär inte på något sätt att Pappaklausulen är en kall, teknisk bok. Långt ifrån, teknikerna lyfter bara fram alla de känslor som boken handlar om. Det här är en bok om människors styrkor, svagheter och allt man kan känna för en och samma person.

Boken har också ett driv framåt där historien rusar fram under en definierad tidsperiod, faderns besök i Sverige. Det är spännande, man vill veta hur det går. Det här är en bok som direkt går in på min lista över bästa böcker jag läst under 2018.

För den som föredrar ljudböcker så läses Pappaklausulen upp med bravur, känsla och komik av Hamadi Khemiri.

Jonas Hassen Khemiri, kan jag få önska mig något till din nästa bok? Jag skulle med spänning se vad som händer om du tar karaktärerna och bryter dem ur sin stockholmska stadsmiljö och sätter dem på den svenska landsbygden. Vad händer om storstadslivet inte längre utgör gränserna för deras liv utan istället det lilla svenska samhället där så många bor? Här finns helt andra underliggande faktorer som påverkar livet. Jag tror det skulle bli en väldigt intressant mix.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Högtidsstund när det kommer nytt från Khemiri: Pappaklausulen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *