När vi följer en karaktär ser vi livet ur deras synvinkel. Ofta innebär det att vår lojalitet ligger hos huvudpersonen. Ibland lyckas författaren få fram även dennes dåliga sidor. Men det brukar inte ändra vår utgångspunkt; huvudpersonen är hjältinnan/hjälten.

Eileen av Ottessa Moshfegh. Modernista, 2018.

Så är det inte i Eileen av Ottessa Moshfegh. Moshfegh har lyckats få fram huvudpersonens självförakt, och den ensamhet hon känner och som i sin tur lett till att hon i princip ger hela världen fingret och gör som hon vill.

Thrillern Eileen blir därför en spännande historia där vi både oroar oss för att Eileen ska dras ner i totalt mörker och blir trötta på hennes beteende och förstår varför andra håller ett avstånd till henne.

I en orgie av våld

Det finns inte mycket upplyftande i Eileens tillvaro. Hennes mamma är död, hennes pappa gravt alkoholiserad och hon jobbar på det brutala ungdomsfängelset Moorehead. Hennes liv cirklar därför runt en fantasivärld där hon drömmer om hur hon lämnar allt för en tillvaro långt bort. Och så har hon sina sexfantasier om den attraktive fångvaktaren med det väl valda namnet Randy…

Men så en dag börjar en ny kurator på Moorehead. Rebecca är ung, vacker, öppen och gladlynt. Eileen blir som förtrollad av denna person, som är så annorlunda än hon själv. Plötsligt är sexdrömmarna om Randy borta. Hon drömmer istället om hur hon och Rebecca blir bästa vänner och hur ett helt nytt liv med nya upplevelser öppnas genom Rebecca.

Men bakom Rebeccas yttre döljer sig mörker. När hon lär känna en av ungdomsfängelsets intagna och får del av hans historia väcks starka känslor. Känslor av hämnd, avsky och en vilja att ställa allt till rätta. Och hon drar in den motståndslösa Eileen i en orgie av våld.

En osympatisk huvudkaraktärer man tycker om

Otessa Moshfegh har lyckats få fram en anti-hjältinna av rang. Hon är så full av förakt för sig själv att hon blir självdestruktiv. Det hela blir till en ond cirkel där hennes levnadsomständigheter lett till ensamhet som in sin tur föder självföraktet som leder till att hon vill hävda sig.

Men hennes sätt att hävda sig är att ta det förakt hon egentligen känner för sig själv och vända det ut mot världen. Varför ska hon tvätta sig eller tala artigt till folk? Ingen bryr sig ändå, tänker hon, och blir så taggig att hon stöter andra ännu längre ifrån sig.

Eftersom hennes ensamhet är grunden till beteendet blir hon ett lätt offer när en till synes välartad ”normal” person som Rebecca dyker upp och behandlar henne som sin jämlike.

Eftersom Moshfegh lyckats så väl både i att beskriva Eileens liv och dåliga sidor men samtidigt orsakerna till hennes beteende känner jag en oro för Eileen. Vem är denna Rebecca? Vad vill hon Eileen? Jag vill inte att Eileens längtan efter att betyda något för någon, hennes längtan att vara en del av samhället, ska göra henne till en bricka i denna okända Rebeccas spel.

Och har man som författare lyckats beskriva en osympatisk huvudperson som läsaren ändå bryr sig om, då är man talangfull!

Det är därför inte någon överraskning att Eileen nominerats till diverse litteraturpriser. Det är en thriller med många psykologiska insikter och lager och därför mycket läsvärd.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Frosseri i självförakt: Eileen
Taggar:                                                     

En reaktion på “Frosseri i självförakt: Eileen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *