Från den övermodiga tonårstiden som en av Kalmars stolta jägarinnor, alltid på jakt efter fest och äventyr, till den första tiden som sökande vuxen har vi följt Eva Zackrisson. I den avslutande delen i Tove Folkessons trilogi söker Eva nu lösa upp de sista knutarna från sin barndom för att kunna leva fritt och lyckligt.

Ölandssången av Tove Folkesson. Weyler förlag, 2017.

I Ölandssången är Eva tillbaka på Öland. Hon har fått ordning på sitt liv men har fortfarande frågor kring sin barndom. Minnena av mamman är undflyende och hur var det egentligen med pappans drickande?

Livet pågår dock här och nu och Evas uppmärksamhet splittras mellan det förflutnas dimslöjor och familjemedlemmars vacklande hälsa. Kanske är det inte bara gamla trauman hon ska säga farväl till. Kanske måste hon även ta adjö av en som alltid varit en stabil och trygg influens.

Poetisk prosa som kräver läsarens uppmärksamhet

Tove Folkessons författarstil präglas av att korta glimtar från det förgångna och av nuet varvas. Svaret på vad som egentligen händer uttalas sällan direkt utan kräver uppmärksamhet av läsaren. Stundtals är prosan poetisk. Dessa element är mer uttalade i Ölandssången än i tidigare böcker och gör den mer krävande att läsa.

Kanske var jag inte i rätt sinnesstämning, kanske var Evas situation inte lika akut som tidigare. Oavsett hade jag svårt att fångas av berättelsen.

Det finns dock andra som hyllar Folkesson. Nyligen tillkännagjordes att hon får Svenska Dagbladets litteraturpris för Ölandssången.

De tidigare böckerna i trilogin är Kalmars jägarinnor och Sund.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Ett sista möte med Kalmars jägarinna
Taggar:                                     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *