Lucy Dillon är känd för sina feelgoodböcker som utspelas i fiktiva Longhampton och där omvårdnaden av hundar har en terapeutisk, läkande påverkan. Så är även fallet i Allt jag önskade men jag uppfattar i denna mörkare drag där omvärlden ibland är hotande.

Allt jag önskade av Lucy Dillon. Forum bokförlag, 2017.

Caitlins och Patricks äktenskap har gått i kras. Patrick flyttar iväg till en annan stad där han fått jobb och Caitlin blir kvar i familjehemmet med de två små barnen. De försöker verkligen ha en civiliserad skilsmässa. Men allt ställs på sin spets när dottern Nancy plötsligt förändras. Från att ha varit en fyraåring som pratade, skrattade och sjöng så blir hon tyst. Alldeles, alldeles tyst…

Något är fel och samtidigt som föräldrarna försöker vänja sig vid skilsmässan oroar de sig för vad som pågår med Nancy.

I Longhampton bor Patricks syster Eva. Hon blev änka för ett par år sedan men har verkligen inte gått vidare. Förutom de två hundarna och promenader med bästa vännen håller hon sig för sig själv i det stora huset som blivit så tomt efter makens död.

Hon vet att hon måste ta itu med sitt liv och inte bara låta åren gå. Men det är så svårt, för livet blev verkligen inte som hon tänkt sig. Var är barnen hon trodde hon skulle få? Varför kunde hon och maken inte få ett långt liv tillsammans?

När Patrick frågar om han och barnen kan tillbringa helgerna hos Eva så han kan träffa barnen är Eva motvillig. Men självklart vill hon hjälpa sin bror.

Denna nya situation ställer världen på ända, både för de tre trasiga vuxna och de två små barnen.

En Dillonbok är alltid god avslappning

Lucy Dillon är för tillfället en av de stora feelgoodförfattarna. Med staden Longhampton, hundarna, och huvudpersoner i en bok vilka återkommer som bifigurer i andra böcker har Dillon sina kännemärken.

I Allt jag önskade tycker jag mig dock se en liten förändring i stämning jämfört med tidigare böcker. Världen är lite större, mer skrämmande och människor kan vara ett hot. Det kan innebära att Dillon förändrat sin inställning. Det kan också vara ett sätt för Dillon att ställa stora vida världen i kontrast med den trygga småstad Longhampton utgör och där människor man möter är vänner eller bekanta.

Man vet ändå vad man får med Dillon och det är knappast någon spoiler om jag säger att trots den mer hotfulla stämningen så blir självklart slutet gott. Det gör även denna Dillonbok till god avslappning.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

En lite mörkare Dillon
Taggar:                                 

En reaktion på “En lite mörkare Dillon

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *