Man tänker sig att en förälders intention är att göra det som är bäst för barnet. Och som tur är stämmer det ofta. Det är så vi önskar och hoppas att det ska vara: att ett barn både fysiskt och känslomässigt har en trygghet att bygga sitt liv på.

Kidnappningen – en släktberättelse av Anna Schulze. Wahlström & Widstrand, 2017.

I Kidnappningen av Anna Schulze möter vi dock föräldrar som älskar sina barn men där faderns oföretagsamhet och moderns känslomässiga labilitet gör barnens liv till ett osäkert gungfly.

Syskon i kläm efter föräldrarnas uppbrott

I den vindlande släktkrönika som Kidnappningen är möter vi ett antal centrala gestalter. Mormor Agda, mamma Daisy, pappa Harald och de två barnen Gunilla och Ragnar.

I syskonen Ragnar och Gunillas liv är mormor Agda en central gestalt. Hon finns där för att ta hand om dem. Pappa Harald, kommendörkaptenen, lägger mycket tid på arbetet men är en aktiv föräldrar när de väl träffas. Mamma Daisy har svårt att hantera sina egna känslostormar vilket påverkar hennes föräldraskap.

När äktenskapet går i kras hamnar syskonen mitt i den bittra striden mellan föräldrarna. Pappan försvinner ut i periferin, modern verkar använda syskonen som sätt att komma åt både pappa Harald och mormodern Agda.

När vårdnadstvisten till slut går emot Daisy kidnappar hon helt sonika den då 10-årige Ragnar. Hon drar med honom på en irrfärd runt om ett Europa där länderna rustar för andra världskriget. Han är helt utlämnad till modern som det inte går att förlita sig till.

Från Sverige för mormor Agda en desperat kamp för att hitta Ragnar och föra honom tillbaka till det välkända och trygga.

”Att läsa Kidnappningen är en känslomässig bergochdalbana”

Kidnappningen är Anna Schulzes biografi över den egna familjens stora tragedi. Med hjälp av brevväxling, dagböcker och rättsliga dokument från vårdnadstvisten har hon kunnat följa i dess fotspår. Hon har även kunnat läsa sig till de olika personernas syn på saken.

Bokens styrka är just att Schulze lyckas förmedla alla de inblandades perspektiv. För visst är det så att varje enskild person har sin egen sanning angående det som händer. Schulze lyckas förmedla personernas styrkor, svagheter, deras misstag och framgångar även om hon är tydlig med var hennes empati ligger, hos barnen Gunilla och Ragnar.

Eftersom den kidnappade Ragnar är Anna Schulzes egen pappa vet hon hur hans kaotiska barndom, utan känslomässig stabilitet, satte spår i hela hans fortsatta liv.

Att läsa Kidnappningen är en känslomässig bergochdalbana. Man försöker förstå varför personerna beter sig som de gör, man är orolig över att barnen ska fara illa och man vill så gärna att alla de inblandade ska komma till ro.

Det jag tar med mig från boken är en förstärkt känsla av att se till att inte låta mina egna, kanske egoistiska, behov skada andra.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Att stjäla ett barn: Kidnappningen
Taggar:                                                                     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *