När man läser om en bok vet man aldrig om ens tidigare intryck kommer att bestå eller inte. Kommer den att vara lika bra som man minns den? Kommer man att lägga vikt vid andra delar av den än tidigare?

Ät mig av Agnès Desarthe. Sekwa förlag, 2010.

När jag första gången läste Ät mig av Agnès Desarthe hade den ett magiskt skimmer över sig; miljön, relationerna mellan karaktärerna, själva språket i den. När jag nu läst om den har kanske skimret fördunklats, men boken stannar ändå hos mig efter utläsningen.

Nytt okonventionellt liv

Myriams liv krackelerade när hon gav sig ut på djupt vatten och hon lämnade familjen bakom sig. I ett par år levde hon kringflackande och försökte trycka bort sin skam och sina minnen.

Men nu tar hon steget. Hon uppfyller sin dröm och öppnar egen restaurang, Chez moi (Hemma hos mig) och där får hon utlopp för sin kreativitet. Dofterna och smakerna manar henne framåt.

Men Myriam är inte konventionell, hon bryter mot reglerna då restaurangen samtidigt är hennes hem.

Inom Chez mois trygga väggar går Myriam igenom alla egenföretagares våndor. Men framförallt möter hon människor av alla de slag, människor vars liv hon inte kan låta bli att engagera sig i. Och de engagerar sig i henne. Vågar hon släppa in dem i sitt sargade hjärta?

Håller för omläsning

Ät mig är skriven på en poetisk prosa. Med det menar jag inte att den är så symbolisk att den blir svårläst. Men tankar och känslor följer definitivt inte de vanliga banorna och det finns inget klichéartat i de känslostormar och handlingar karaktärerna låter oss ta del av.

Lägg till detta ett kvarter i metropolen Paris och ett antal karaktärer som inte vill någon något ont, men som definitivt inte är rättrådiga.

Med dessa komponenter har vi en bok det är svårt att lägga ifrån sig. Det är också svårt att sätta fingret på vad det är som fångat ens intresse. Här finns inga spektakulära händelser, bara vanliga liv med en absurd twist.

Ät mig höll alltså för en andra läsning. Den kanske inte drabbade mig lika hårt den här gången men en del av skimret finns kvar.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Återseende
Taggar:                                         

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *