Isabel Allende skriver episka böcker som följer familjer över tid och som samtidigt ger en god bild av den tid de utspelas i. Det ligger lite av ett magiskt skimmer över dem, tänk till exempel på Zorro – Så föddes legenden eller Andarnas hus.

Porträtt i Sepia av Isabel Allende. Norstedts, 2001.

I Porträtt i sepia utspelas handlingen i San Franciscos Chinatown och i Chile under 1800-talet och vi får en god känsla av livet där under den tiden, en hel del (för mig) ny information om Sydamerikas historia, samtidigt som vi får se interaktionen mellan huvudpersonens familjemedlemmar.

Auroras barndom är en salig blandning av tragedier, trygghet, lycka, förändringar, och framför allt gåtor. I sitt minne har hon bilden av en leende man som håller henne i handen och som inger henne trygghet. Men bilden är undflyende. Vem var han? Och varför vill farmor Paulina del Valle inte svara på Auroras frågor?

Auroras liv blir därför ett sökande efter förklaring på denna bild men också efter vad som orsakar hennes hemska mardrömmar. I brist på information utbildar hon sig till fotograf och lever sitt liv. Men så börjar pusselbitarna falla på plats, en efter en. Kommer det att leda till en känsla av ro hos Aurora eller krossa hennes bild av familjen?

Mer handfast än Allendes andra böcker

Inbitna Allendeläsare kommer att känna igen personaget i Porträtt i sepia från tidigare böcker. Själv var det många år sedan jag senast läste en bok av henne så det ringer ingen klocka. Jag tycker dock mycket om idén att möta karaktärer från andra böcker när man slår upp pärmarna i en ny. Det är igenkänning, nyfikenhet på vad som hänt ”sedan sist” och kan visa nya sidor hos karaktären då den belyses från annat håll. Och inte minst är det en spegel av verkligheten: vi har alla händelser som är centrala i våra liv, men efter dem fortsätter livet.

Det är något med historierna i Allendes böcker som är lika undflyende som Auroras barndomsminnen. Man läser, är helt inne i historien, men när man sedan tänker tillbaka på den är det svårt att komma ihåg vad den handlade om. Jag har läst Andarnas hus flera gånger men skulle idag inte kunna ge en synopsis. Jag menar inte det som kritik utan tror att de handlar om att fokus är ett stort antal människors liv under en lång period samtidigt som atmosfären ofta är drömsk. Porträtt i sepia känns mer handfast än andra jag läst av Allende så vi får väl se framöver hur den stannar i mitt minne.

Jag älskade Allendes första böcker, men sedan kom jag mer och mer ifrån hennes författarskap. Porträtt i sepia visade sig vara ett mycket trevligt återseende. Jag tror inte det kommer att ta tio år innan jag läser något av henne igen.

Marika

Skrivet av Marika

Tycker att man ska läsa det man känner för att läsa. Läser allt från Anna Karenina till facklitteratur om psykologi till Charlaine Harris True Blood-serie.

Allende spinner sin väv
Taggar:                         

En reaktion på “Allende spinner sin väv

  • 10/08/2017 kl. 19:41
    Permalänk

    Lpter intressant. Har läst andra böcker av Allende som jag gillar.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *