Darkfall av Dean Koontz

Holy men tell us life is a mystery.
They embrace that concept happily.
But some mysteries bite and bark
And come to get you in the dark.

“Winter gripped the city. Terror gripped it, too. They found four corpses in four days, each more hideous than the last. At first the cops thought they were dealing with a psychopath. But soon they heard eerie sounds in the ventilation system — and saw unearthly silver eyes in the snow-slashed night. In a city paralyzed by a blizzard, something watches, something stalks…”

Ja, baksidestexten av Dean Koontz Darkfall utlovar mycket spänning och jag som är ett stort Koontz-fan vet vad jag får, liksom. Tyvärr blir det inte mycket mer än så: förutsägbart. Storyn rullar på och jag fångas in och kan inte låta bli att läsa så fort jag får några minuter över. Men när hjältarna har lyckats rädda sig själva ur samma situation en tredje gång, och när det blir mer och mer uppenbart att kampen mellan det goda och det onda (gud vs satan) är obehagligt amerikanskt kristet så förlorar jag intresset. Och självklart blir det så att alla goda människor klarar sig, mannen och kvinnan får varandra trots alla odds och den onda, satansdyrkande vodoo-prästen faller ner i ett hål i marken rakt ner till djävulen.

Som sagt så gillar jag Dean Koontz skarpt och under perioder har jag läst mängder av hans böcker. Jag gillar hans språk, hans karaktärer, humorn som ofta återkommer trots de mörka historierna. Han lyckas skapa trovärdiga karaktärer som jag känner för och handlingarna flyter på. Det är spännande böcker som är lagom lättsamma, perfekta för tillfällen då man behöver vila hjärnan lite.